Publicerat

En kulturanalys av fenomenet Big Brother

Varför är reality tv och dokusåpor så populära? (uppsats Pedagogik A, cirka 2004)

Världen har under de senaste decennierna, i takt med att mediernas tentakler sträckt sig allt längre ut i världen och förlängt våra sinnen, krympt ihop till vad McLuhan kallade den globala byn, samtidigt som den blivit oändligt mycket svårare att greppa för individen.

Den tekniska utvecklingen, inte minst inom datateknologins och massmediernas område, samt dess explosionsartade utbredning har medfört genomgripande förändringar i det sociala och kulturella landskapet. Våra normer, värderingar och syn på livet i såväl smått som stort har och fortsätter att förändras i takt med teknologiska och institutionella förändringar i samhället.

Det är bland annat dessa förändringar som många samhällsvetare väljer att beteckna ”det postmoderna”. Mike Featherstone hävdar att postmodernismens utbredning på den globala nivån kan länkas samman med nya ekonomiska system, förbättrade kommunikationer och informationssystem. Dessa förändringar/förbättringar leder till nya former av kulturellt kapital och ett större spektrum av symboliska upplevelser, som i sin tur öppnar en för en ny fas i mänsklighetens historia: ”-we are entering a phase in which the old cultural hierarchies are becoming obsolote. The de-hierarchizing impulse suggests that high/low, elite/popular, minority/mass, taste/tasteless, art/life, vertical classificational hierarchies which are held to be endemic features of social life, no longer apply” (Featherstone, 1992:110). Eller som en sociologi-lärare på Karlstads universitet benämnde postmodernismen – “Kategoriernas upplösning”.

En grundläggande kategori som befinner sig i upplösning är förstås förskjutningen från det offentliga rummet mot det privata som manifesterar sig i dokusåpafenomen som ”Big Brother”, ett koncept som ständigt återkommer i nya skepnader.

Schoug diskuterar i sin mycket pedagogiska artikel ”Samtiden som del av det förflutna eller början på det nya” det offentliga samhällets förfall. Han ser 1700-talets framväxande bourgeoisie som en demokratiskt sinnad samhällsenklav, de var förnuftets bärare. När så denna borgerlighet växte i styrka i kampen mot aristokratin, växte också deras krav på inflytande i statsangelägenheterna. Det var i samband med detta som det utvecklades en offentlig sfär med arenor på kaffehus, värdshus, klubbar och ordenssällskap, där alla hade rätt att delta i diskussionen under samma förutsättningar. De gamla ståndsmässiga privilegierna förkastades och förnuftet och argumentet tog deras plats som grund för anspråken. I samma veva expanderade också den borgerliga pressen som kom att utgöra ett av de viktigare organen i samhällsdiskussionen (Schoug, 1999).

Under de två senaste decennierna har dock denna offentlighet fått gett vika för en ökad passivitet hos allmänheten. Idag nås politiska överenskommelser alltmer bakom kulisserna som kompromisser mellan intressenter av olika de slag, samtidigt som folket fjärmats från de samhälleliga beslutsprocesserna: ”Debatten förs därmed främst i icke-offentliga miljöer, medan allmänheten då och då kallas in i acklamativt syfte för att via omröstningar och gynnsamma opinionssiffror understödja resultatet av överläggningarna. Samtidigt har pressens funktioner blivit alltmer manipulativa och allt mindre kritiska” (Schoug, 1999:4.)

Vissa sociologer hävdar att privatsfärens betydelse har vuxit så till den milda grad att dagens samhälle benämns ”det narcissiska samhället”. Orsakerna till förskjutningen mellan det privata och det offentliga står också att finna i ett alltmer tillspetsat konsumtionssamhälle, som till stor del drivs framåt med hjälp av medierna [nuförtiden inte minst de sociala medierna]. Denna utveckling uppmuntras också av marknadens dynamik med dess konstanta jakt efter nya moden, nya stilar, nya sensationer och upplevelser och så vidare. För den lilla människan i en accelererande och alltmer förvirrande kultur är detta att följa trender enda sättet att få grepp om skeendenas tillstånd och känna att hon har kontroll över vad som händer i omvärlden.

En aspekt av den offentliga sfärens sammanbrott enligt Habermas är just att privatsfärens betydelse har ökat. Den har, enligt honom, blivit föremål för överdrivna idealiseringar och orealistiska förhoppningar. Habermas talar om en polarisering mellan socialsfär och intimsfär och menar att då människor inte längre har samma möjlighet att investera sina känslor i det opersonliga arbetet eller i den offentliga debatten har de börjat kompensera dessa förluster inom privatlivets sfär. Schoug skriver: ”Hemmet och familjen framstår då alltmer som det enda egentliga paradiset på jorden. Det är här i avlandets, innerlighetens, känslornas och religionernas sfär som den moderna människan alltmer söker identifikation och livsinnehåll…” (Schoug, 1999:4.)

Konsumtionskrafterna använder medierna som ett verktyg i syfte att förvandla människan till konsument. Och just konsumtionen återfinns inom den privata sfären. Därför ligger det i marknadens intresse att vi rör oss mer och mer mot det privata. Baudrillard hävdar att dessa krafter, med den elektroniska kulturen i spetsen, har urholkat alla riktiga värden och skapat en estetisk hallucination av verkligheten. Förlusten av riktiga värden, av det sociala och det genuina gör att människor bara i större utsträckning ägnar sig åt en jakt på ”det genuina”: verkliga människor, verkliga värden, och så vidare. Detta kan bland annat förklara den nutida fascinationen av dokumentärsåpor, där ”riktiga” människor utsätts för sociala experiment.

Behovet av självkännedom i denna postmodernistiska ordning har ökat drastiskt. Aldrig förr har människan varit mer intresserad av mänskliga relationer och beteende. I en ständigt föränderlig och osäker värld försöker människan hålla fast vid det mest grundläggande mänskliga. Tidningar och TV har för sedan länge sedan insett detta och bombarderar dagligen konsumenterna med relationsinriktad journalistik. Detta i kombination med mediernas utbredning och ökade lättillgänglighet har resulterat i dokusåpans födelse och enorma genomslagskraft över hela västvärlden.

I dessa medierade tider är reality-tv helt enkelt den yttersta studien i mänskliga relationer. Den är lättillgänglig (sänds på TV flera gånger i veckan, och på nätet i många fall dygnet runt), lättsmält (man väljer deltagare som folk lätt kan identifiera sig med, och som inte kräver för mycket av tittaren) samt kryddat med tidstypiskt snabba klipp och passande musik som ackompanjerande soundtrack till deltagarnas förehavanden, och sist men inte minst ett mänskligt lidande som inte ligger långt efter en grekisk tragedi (i alla fall efter producenterna klippt färdigt programmen).

Alla dessa förändringar i kulturen och hyllningen av den privata sfären innebär också en ny syn på identiteten. Vi kommunicerar med varandra genom vad vi konsumerar: våra kläder, våra hem, möbler, inredning, bilar, mobiltelefoner, och alla andra aktiviteter som kan avkodas och/eller klassificeras utifrån smak eller brist på smak.

Men, vi kommunicerar i den postmodernistiska världen också genom våra kroppar. Människokroppen har frigjorts, genom nya tekniker och upplösandet av traditionella normer och värderingar; det står nu varje individ fritt att göra vad de vill med den. Dyrkandet av kroppen manifesterar sig i våra livsstilsaktiviteter som blivit alltmer fokuserade på matvanor, klädsel, ansiktsuttryck, hälsa, sex, kost, fysiskt framträdande (till exempel kroppsspråk, skönhet, klädstil,) et cetera.

Denna utveckling går hand i hand med konsumtionskulturen, som utlovar precis de saker narcissisten önskar sig: attraktionskraft, skönhet och popularitet. Och det är ju precis denna verklighet Big Brother såväl beskriver som är med och reproducerar. Kameran fokuserar på de unga deltagarnas vältränade, tatuerade och piercade silikonstinna kroppar och som ett resultat av denna ständiga exponering som placerar de mindre utsmyckade i skymundan vinner just dessa deltagare tittarnas hjärtan och röster, och tar i slutändan hem segern och det åtråvärda penningpriset.

Redan på 1300-talet visade Giovanni Bocaccio (1313-1375) hur människan när tiderna är som svårast och mest förvirrande fokuserar sig på mellanmänskliga relationer. Bocaccios roman ”Decamerone” utspelar sig på 1300-talet, och är en berättelse om tio Florentinmunkar som flyr undan böldpestens utbrott, och bosätter sig i en avlägsen villa, där de i väntan på domedagen återger sina livshistorier för varandra. De berättar små sagor om livets vedermödor, det stora och det lilla, om döden, och om kärleken. Dessa unga kvinnor och män befinner sig i ett samhälle som håller på att falla sönder, och i en tid då den fruktade pesten kunde släcka en ung människas liv vilken dag som helst. Berättelserna i ”Decamorene” syftar främst, enligt litteraturvetare, till att kritisera en allt mer depraverad, men fortfarande allsmäktig kyrka.

I Big Brother som kan ses som en postmodernistisk variant av ”Decamerone” placerade kanal 5 vanligtvis 10 ungdomar i en avlägsen villa där de sitter dagarna i ända och väntar på domedagen (en av deltagarna röstas ut av tittarna varannan vecka) och likt munkarna berättar historier om sina egna livsöden för varandra. Deltagarna flyr visserligen inte undan böldpesten, men det är uppenbart att de flesta av dem flyr något från utsidan. Majoriteten av deltagarna vittnar om att de inte vill lämna huset, eftersom som någon av dem sade ”Allt är så enkelt här inne. Inga räkningar. Ingen telefon.” Information om deras omvärld undanhålls dem. De får inget veta. De är avskilda från verkligheten. Den förvirrade postmoderna världen har de lämnat utanför. Det enda de har att klänga sig fast är sig själva och samtalet. Precis som munkarna I ”Decamerone”. Med enda skillnaden att ”Big Brother” sänds i TV. På bästa sändningstid.

Parallellerna mellan ”Big Brother” och ”Decamerone” är många trots att så många sekel skiljer dem åt. Vi lever återigen i ett utpräglat risksamhälle, där tidningarna dagligen rapporterar i krigsrubriker om nya virus som hotar vår existens. Giddens menar att den postmoderna världen inte nödvändigtvis är apokalyptisk eftersom den producerar fler risker, utan snarare på grund av att den introducerar risker som tidigare generationer inte behövde konfronteras med. Han hävdar att risken för massdestruktion består så länge det finns kärnvapen och nya högteknologiska vapen uppfinns (som till exempel biologiska eller kemiska vapen). Dessutom har naturen, enligt Giddens, nått sitt slut i en viss mening eftersom den inte längre existerar oberoende av det sociala livet. Den är underkastad människan. Detta medför att risken för en ekologisk katastrof är oundviklig. Andra risker i det nutida samhället, enligt Giddens, är den globala ekonomins totala sammanbrott (Giddens, 1999). Och likt kyrkan förr använde sig av hotet om domedagen som ett verktyg att styra människor dit de ville har idag våra moderna medier tagit över denna roll. De skapar en världsbild som har en djup påverkan på folk, och vår kultur. Det är inte konstigt att filmtrenden med episka berättelser som utspelar sig under jättelika katastrofer (som t.ex. ”Day after Tomorrow” och ”2012”) inte verkar ge med sig i första taget.

Kanske är det naturligt att vi söker oss till det mellanmänskliga planet i ”katastroftider”? Alla dokusåpors moder ”Robinson” banade vägen för själva konceptet. Hård konkurrens bland deltagarna, där en efter en röstas ut tills slutligen bara en ”överlevare” återstår. Själva upplägget för tankarna till ”Flugornas Herre”, romanen om barnen som blir strandsatta på en öde ö på grund av att kärnvapenkrig utbrutit, kämpade mot varandra, utan civilisationens påbud och regler, i en kontext då kalla kriget blivit glödhett.

Ett annat exempel är den populära tv-serien ”Lost” som handlar om en grupp människor som kraschlandar på en magisk och öde ö någonstans i indiska oceanen. Nästan varje vecka dör någon av karaktärerna en ond, bråd död samtidigt som handlingen däremellan växlar till återblickar hos deras tidigare liv innan kraschen. Liv präglade av det nutida villkoret med allt vad det för med sig i form av drogproblem, moraliska dilemman och rockstjärnedrömmar. Alla dessa produktioner jag nyss nämnt har en gemensam nämnare, bortsett från det uppenbara hotet om omedelbar undergång, nämligen dess medvetna eller omedvetna (dokusåporna) mellanmänskliga betraktelse över ett samhälle i moralisk upplösning. (text i fetstil har använts i en artikel om risksamhället i psykologisk.

Om Bocaccios roman syftade till att kritisera den depraverade och allsmäktiga kyrkan genom återberättandet av karaktärernas livshistorier verkar Big Brother, och liknande dokusåpor, fylla en liknande funktion för tittarna. Deltagarnas uppträdande bekräftar tittarnas uppfattning om det moraliska förfallet i vår kultur. Deltagarna uppfattas som ”omoraliska mediehoror”, som har sex framför tv: n och dricker hejdlöst med alkohol, förråder sina bästisar bakom ryggen på dem osv. Detta beteende bekräftar tittarnas bild av det depraverade samhället. Och själva målet för samtliga dokusåpa-deltagare är att vinna pengar vilket uppnås genom paktbildning och allmänt rävspel, vilket stämmer överens med folks syn på hur såväl samhällstopparna som gemene man beter sig idag med sina fallskärmar, bankbonusar och mygel. Medierna hakar förstås på och upphöjer tittarnas värsta till glorifierade hatobjekt alla älskar att hata. Ett lysande exempel är Olinda från ”Paradise Hotell” från början av 2000-talet som fick krigsrubriker i stil med ”doku-bitchen”. Ingen annan grupp som figurerar i media skulle så systematiskt ha kunnat utsättas för en sådan hatkampanj som ”reality tv-stjärnor”, men det verkar som om det är en tyst överenskommelse i medierna att dokustjärnor får behandlas lite hur som helst. Som Anna Anka. Hon är vår tids svar på gamla tiders skäggiga damen.

”Big Brother” kan också ses som en metafor för människornas vardag. Vi är i händerna på en allsmäktig och nyckfull stat (Storebror ser oss i dagens datoriserade värld) som bestämmer allas våra öden. Deltagarna klagar över alla de upptåg och de förnedrande strapatser produktionsledningen utsätter dem för men de går med på det ändå. Precis som svensson finner sig i alla nya lagar och regler, skattehöjningar, osv. När deltagarna utför sina respektive uppdrag eller sköter sig exemplariskt belönas de med till exempel sprit eller god mat, eller en actionfilm av produktionsledningen. När de däremot missköter sig blir påföljden stränga bestraffningar. Och precis som i samhället är det inte bara lagarna uppifrån som måste följas, utan gruppen i huset har också sin egen normbildning som måste följas annars väntar utfrysning och nomineringar av individen till veckans utröstning (där bestämmer tittarnas röst). Precis som i beskrivningen av dagismiljön av Ehn och Löfgren är det jaget som får vika sig när jaget och kollektivet kommer i konflikt. Om däremot jaget står upp mot gruppen, som till exempel en av deltagarna utmärks genom att göra vecka efter vecka i detta års program, premieras hon med tittarnas gunst hur uppenbart fel, och direkt våldsamt, hennes handlande än må vara. Detta är något som varit ett återkommande fenomen i ”Big Brother” genom åren. Den minst populära människan i huset får sympatiröster av tittarna, som förmodligen identifierar sig med den lilla människan som står upp mot kollektivets normer och regler. Deltagaren som bryter mot ordningen vinner nästan alltid sympati av tittarna samtidigt som hon/han förlorar den av de andra i huset.

Å andra sidan blir den allra mest populär bland tittarna som har en egen stark personlighet, och som bryter mot produktionsledningens regler (till exempel gör ”uppror” genom att inte sätta på sig mikrofonen, eller bryter mot paktreglerna etc.) och samtidigt lyckas vara populär inom gruppen i huset. Om denne individ som lyckas balansera kollektivet mot jaget dessutom har ett högt kulturellt kapital i form av till exempel en modellkarriär och lever ett liv i sus och dus i modellvärlden mångfaldigas chansen till vinst. Förra året vann modellen Carolina Gynning, och i år är Elita Palmlöf, också modell och medlem av innegänget kring Stureplan, en av de stora favoriterna till finalsegern.

En annan aspekt i ”Big Brother” är tristessen och meningslösheten deltagarna upplever i huset. Enda gången de verkar få upplopp för starkare känslor är genom leken, eller framförallt då genom alkoholen. Hela konceptet är mer än ett socialt experiment på de enskilda deltagarna. Kanal fem har skapat en bubbla som speglar tittarnas verklighet på ett metaforiskt plan. Men programmet speglar inte bara utsidan av huset, utan det skapar också trender och uttryck som tas efter av dem som tittar in. För två säsonger sen gjorde till exempel några av deltagarna att en viss typ av inomhusmössor blev enormt populära. Bara detta att synas i tv år 2005 är tillräckligt för att man ska anses besitta ”den goda smaken”. Påfallande många av deltagarna (detta gäller de flesta dokusåpor) befinner sig i mediesfären, eller arbetar som modeller, etc. De har popyrken. På detta vis upphöjs de till förebilder för många av de yngre tittarna som själva vill uppnå detta kulturella kapital och dela habitus med dessa unga innemänniskor som, till synes, belönas genom tv-exponering och upphöjdhet till kändisar i kvällspressen. I ett uppmärksammat inslag förra veckan anordnade ”Big Brother” en ”make-over-vecka”, då den deltagare som genom t.ex. piercing, läppförstoring, hårfärgning, tatueringar, etc. gjorde den mest uppseendeväckande förvandlingen belönades med biljetter till innekrogen Sturecompagniet. Tittarna röstade förstås fram den minst mediala deltagaren, bosatt i de värmländska urskogarna, och utrustad med ett högst ordinärt ”Svenssonutseende”, till vinnare i tävlingen. Förmodligen skickade de just henne till Sturecompagniet eftersom de vill känna att även de mest ordinära av människor har chansen att, som genom ett trollslag, göra en klassresa från det ordinära livet i Värmland till det extraordinära livet bland mediegräddan i Stockholm.

Om vi då sammanfattar de främsta orsakerna till genomslagskraften hos reality-tv och dokusåpor som Big Brother hittar vi alltså främst två förklaringsmodeller. Den första är att då att dokusåpan och dess deltagare som befinner sig instängda i ett hus eller lämnade på en öde ö utelämnade åt storebrors nycker kan ses som en metafor eller en liknelse för den nutida människans villkor i dagens samhälle och kultur. En annan starkt bidragande orsak till hela dokusåpafenomenets födelse är vår förskjutning från det offentliga till det privata, med följden att vi fascineras mer och mer av det mellanmänskliga planet.

Man kan också tänka sig att själva konceptet med att stänga inne ett antal ungdomar i ett hus där produktionsledningen genom vissa manipulativa trick (som när Kanal 5 skickade in en porrskådis i Big Brother som provokatör för att ”få fart på kärleken” mellan två av deltagarna) styr deltagarnas liv och där i slutändan tittarna själva får avgöra vem som ska föras uppåt i den sociala hierarkin och vinna evig berömmelse och en miljon kronor, tilltalar den nedtryckte svensken. För en gångs skull är det gemene man som får känna att det är han som har den absoluta makten i sina händer med några få enkla tryck på telefonen.

Publicerat

Bildanalys

Paper: Media & Kommunikationsvetenskap A
Fototips och gratisbilder – bra fotoresurs

Konstnären och språkforskaren Rene Magritte (1898-1967) menade att bilden är ett språk och läses som en text. Han gjorde med sin målning ”detta är inte en pipa” med motivet av en pipa och sa: det är inte en pipa utan bild av en pipa.

Denna bild har tillsammans med texten blivit en reflektion över bild och språkvärlden. Magritte ville visa att det inte finns någon naturlig förbindelse mellan bilden, texten och världen. När man skapar bilder är det ur synintryck man avbildar sina motiv och inom journalistiken utgör bilder och texter från subjektiva tolkningar hur man uppfattar världen.

Detta är inte en pipa det är en bild på en pipa
Detta är ingen pipa

Magritte ville genom att använda sig av en pensel och oljefärg för att utforska sina reflektioner över bilden visa att bilden är ett språk, och att bilder läses som texter. Det har ingen betydelse hur bilden skapas (databearbetning, pensel, kamera), alla bilder inom journalistiken är produkter av journalisternas subjektiva tolkningar.

Inom bildanalys används en semiotisk analysmetod, det handlar om att se bilden som bärare av tecken som läsaren av bilden ska tolka och allt som kan tolkas är tecken, anser semiotikens grundare Ferdinand de Saussure. Om man jämför med språket så finns stora likheter ( t ex att vi uppfattar det med våra ögon) men den stora skillnaden är den snabba hastighet som en bild tar att läsa; t ex vägmärken är gjorda för att läsas fort och har ett innehållsrikt budskap.

Om man tittar på vägmärket ”varning för gångväg” läses det entydigt av bilföraren att ta det försiktigt och det blir ett bildspråk. Det måste gå fort att läsa när man kör i höga hastigheter.  Vägmärken ligger närmast skriftspråket. Vissa vägmärkens budskap blir alltför omfattande om de skapas med enbart text. Till exempel en skylt med texten ”Akta barn och vuxna, här är en korsande promenadväg” är alltför omständligt i trafiken. Västerländsk skrift kräver linjär läsning från vänster till höger, vilket är en alltför tidskrävande avläsningsmetod för trafiken.

Man använder också bildspråk inom reklam, nyheter och propaganda för att få ut sitt budskap på ett enkelt och snabbt sätt. Vi lär oss att tolka budskap både medvetet och omedvetet och att känna igen tecken och budskap, vilket är en fördel inom reklam och propaganda.

Inom analysen av språk och bilder finns vissa begrepp för att underlätta metoden:

*den allra minsta enheten i den skrivna texten är bokstaven och vi har lärt oss att bokstaven står för ett ljud, t ex b för b-ljudet. Men bokstaven b måste sättas i ett sammanhang för att få en större betydelse, d v s den sätts samma med andra bokstäver och bildar ett ord, exempel ”bildanalys”.  I språket bildas ord till meningar och det blir en syntagm och detsamma gäller för bilder och vägmärken som består av många olika delar och bildar det entydiga tolkandet.

Bilders minsta enhet som inte är tolkningsbar kallas för grundelement. Om man förstorar en svartvit bild tillräckligt mycket förvandlas den till ett skenbart oläsbart gytter av små svartvita prickar. De minsta tolkningsbara delarna i en bild kallas för delbetydelse.

*när man beskriver bilder i finns det två olika nivåer: manifest nivå beskriver det man ser och ger det en ytlig analys. Om man skulle beskriva bilden nedan med ovan nämnda metod skulle man beskriva det som följande; i centrum är vägmärket där en vuxen går hand i hand med ett barn, bakom vägmärket finns en trädkrona och därbakom en grå himmel. Den andra analysen kallas för latent nivå och talar om de tankar och associationer vi får när vi tittar på en bild.

Huvudtecknet är själva vägmärket på bilden, men tillsammans med tecknen Trädkrona och Himmel kan bilden tolkas på många olika sätt. Det kan finnas många olika känslor som kan väckas när man tittar på bilden t ex en grå regnig dag eller en tråkig dag från en teorilektion.

Om bilden skulle ha andra deltecken och kanske vara i färg och en klarblå himmel skulle vi då tolka bilden annorlunda? Då kanske vi skulle se bilden positivt och med värme och kärlek.

Bilden ovan har också använts i Nerikes allehanda våren 1999 i temat sexuella övergrepp mot barn. Bildtexten under bilden löd: ”Förgrenad förövare. Haga torsdag 4 mars. Något infekterat och ont har letat sig in i Hagabornas vardag. Ingen vet i hur pass hög grad infektionen spritt sig.” Bilden får då en annan betydelse när man blandar in textens retorik och förmedlar ett annat budskap. Oftast har nyhetsfotografiet en nyhetstext, men vi vet sällan vilket sammanhang den har använts i. När bild och text analyserats båda var för sig och tillsammans märker vi hur språkens retorik påverkar varandra.

Journalisten/fotografen har noga valt bilden till brottet mot barn, motivet är beskuret och blir då en metonym (begreppet bygger på att delen representerar helheten), vi ser bara delar av trädet, himlen och vägmärket. Tecknets grenar kan tolkas som en metafor för förgiftning och något sjukligt. Bilden på den vuxne och barnet får en ny betydelse från att vara ett vägmärke till att få en kriminell relation mellan barn och vuxen.

Olika tecken kan få en förändrad innebörd beroende i vilket sammanhang en bild visas i. Bildens uttryck är desamma men vägmärket betydelse kan få tecknet att få en annan betydelse; att se upp för pedofiler!

De människor som har en nära anknytning till händelser får en starkare minnesbild av händelsen av nyhetsbilder. Alltså kan bilder få olika betydelser eftersom man associerar olika efter olika minnen. Bilder sänder iväg en idé eller en värdering för kommunikation och ingår då i ett språkligt system.

En bild kan innehålla många olika tecken och man måste klassificera dem:

  • *Ikon är nåt som representerar verkligheten genom likhet, t ex ett foto.
  • *Index är något som kan räknas ut i en bild t ex en mulen dag finns det risk för regn. Eller rök är index för eld.
  • *Metafor kännetecknas för en förkortad liknelse.
  • *Symbol är ett tecken som man tolkar i en kultur och det ska läras in, t ex

Både skriftspråket och vägmärken har bestämda regler hur de snabbt ska avläsas, men i olika situationer kan innehållet få en annan innebörd om den kopplas till andra tecken.

I bildanalys är det viktigt att vi människor har ett kritiskt tänkande på bilder. Och ställer oss frågorna: vad är det här? Vad vill det här visa? Vad vill de olika tecknen och symbolerna visa i de bilder som omger oss dagligen?

Och vi kan ställa oss frågan vilka semiotiska och sociologiska kunskaper kan vi få ur nyhetsbilder?

Mindfields: Vi ber om ursäkt för de bilder som försvunnit ur dokumentet (på grund av att det inte gick att konvertera det gamla Word-formatet fullt ut. Men det är inget som inte lite googlande, eller rentav fantasi, kan lösa.

 

Publicerat

Introduction: Questions and tasks

3. The number of messages animal can send is restricted to the number of basic sounds. Human language, on the other hand, works quite differently. Each language has a store of approximately 40 sound units (Phonemes), which are in fact similar to the number of sound units an animal possesses. However, each sound unit is meaningless on its own. It becomes meaningless only when combined with other sound units. Thus human language is divided into two layers. One layer of mere sounds, and one layer of larger units. This is called duality. The most unique feature of human language is that there is no limit to how many sentences can be produced.

13. The advantages of the spoken language is that it more easily conveys feelings, or rather the speakers state of mind. For example: Irony, sarcasm, affection, interest, concern, etc. The disadvantages may be that the speaker must think of what to say to say ,more or less, on the same time as he or she utters the sentence. Whereas the written language offers a great deal of time to contemplate. Most speakers find it easier to express themselves eloquently with the written language. However its disadvantages are that it is, contrary to the spoken language, hard to convey emotions and one’s state of mind with the words on paper alone.

Because of its element of interaction I believe that the spoken language is to be preferred in most circumstances. For instance if one raises a query it is to be preferred because usually each answer raises counter question. And in virtually all circumstances one saves time by using the spoken language. However if one needs to be very formal the written alternative might be to prefer. The written word, in internet form, can also offer anonymity for the shy. But ,like before mentioned, it is sometimes difficult to express feelings and one’s state of mind (especially irony) with the written word. Therefore misunderstandings occur frequently when people communicate via computers.

22. At the beginning of the fourth century B.C., some Greek philosophers believed that words had a natural connection to reality. This standpoint was called the physis position. Supporters of the Nomos position, however, argued that virtually all words are arbitrary. Which means that the words have no connection to what they represent. It did not take many centuries before the latter position became the predominant one. The reason for this is simple. When the Greeks started collecting and analyzing language data they did it only with their own language; and every languages have some instances of onomatopoeia and sound symbolism. If you know only English, for example, you could be “tricked” to see a pattern that will support the physos position by observing the recurrence of word-initial sn in sneeze-snivel-sniff-snore. However if you also acquire French you will notice that their corresponding words lack the pattern you thought you had found.

37. * A language naturally reflects its society. For instance, the Samis rely on their raindeers and have several names for this animal. “Each language allows it speakers to easily talk about whatever is important to discuss in that society.” I would assume that the people living on the Amazon have many words and metaphorical phrases describing their way of life in the jungle; just as New Yorkers have developed a rich vocabulary and phrase-system describing the way of life in the urban jungle: “Cesspool”, “gutter”, “drain”, “sewer”. These are all actual words describing the city’s water system, but they are also words used in a metaphorical sense-describing the decay of the city. The Amazon Indians, however, would with the highest certainty not describe their areas of widespread poverty as being a “cesspool”.
A society’s language is influenced by the given time’s most predominant phenomena. During the cold war Nuclear weapons attracted a high figure of metaphors, new words and expressions, just like computers seem to boost linguistic novelty these days.
Another interesting factor is how social class and sex shapes the language used. People talk differently to those belong to different gender, age and class. The foundation of society is language and therefore inevitably society is reflected in language. And, perhaps also the other way around…
Ponder this (perhaps a poor farfetched example): All those who win a green card to USA are when arriving to America put in a language school held by inner city kids. When they have finally acquired the language they apply for jobs and search for apartments using slang terminology like: “Hey, dude, wazzup?.” They would most certainly end up where their type of language is used.

Publicerat

Keywords in Dubliners

Uppgift, gamla C-nivån, Engelska på universitetet

Keyword-analysis of the novel Dubliners by James Joyce.

The sisters:

“…discovering in myself a sensation of freedom as if I had been freed from something by his death.” (p 4)

The narrator feels relieved because being the father’s apprentice was a cross too heavy to bear. Months before the father’s death the narrator fumbled and crushed the Chalice; that is also a symbolism indicating that the narrator found priesthood to be something that was not meant for him.

“Persia” (p 6)
According to the notes Persia was during the 19:th century associated with mystery, which will explain why Joyce chose Persia as a symbolism: The novel is essentially about how one deals with the first encounter with death. The narrator is haunted by images of death the night he receives the news that his friend his dead. But he is to young to deal with the entire concept of death and experiences it to be a mystery; something to large, to horrifying to deal with – a mystery.

Eveline:

“Everything changes” (p 29)

Eveline and her brothers have left childhood and entered adolescence, their mother is dead, Tizzie Dunn is dead, and the waters had gone back to England. And now Eveline is set on leaving her home with a man. Everything changes. But fear of change and fear of what will happen if she does not keep her promise to her mother (p 33) seals her fate.

The dead:

“The Dead”

Throughout the story the characters speak about the deceased, someone´s brother, someone´s horse, a famous singer, and the most central “dead figure”: Gretta´s old love Michael. The story is ultimately about how the dead affect us even after they are gone.

“Michael” (p 223)

Michael represents the part of our loved one’s that we never or seldom get to know about. Gabriel would never have guessed that there was someone before him; someone who had a greater impact on his wife than himself. Michael is there to remind us that we never truly get to know another human being.

Publicerat

The Struggle for Freedom in Narrative of the Life of Frederick Douglass and The Awakening

Uppsats Engelska B, literary essay.

Seldom is the cruel struggle for freedom so clearly displayed as in The Awakening, by Kate Chopin and Narrative of the Life of Frederick Douglass, by himself. To study the struggle for freedom by reading the two novels separately is to view it with a looking glass. But by observing the same problem by comparing and contrasting them is to view it through a microscope. By observing the dilemma from two completely different angels a picture emerges. A picture of two characters fight for independence; one literary enslaved, and another who struggles with invisible chains. They reveal how some chains may seem concrete, unbreakable but may still not be as severe as the internal, abstract, inner chains who, for some, are impossible to break. After closing the slave narrative the reader experiences a sense of hope; a feeling that anything can be achieved. Whereas The Awakening leaves nothing but despondency. The message conveyed is that freedom is not for everybody, the cruelty of life will simply not allow it.

Frederick Douglass are in the most subhuman way enslaved, literary chained, degraded, withheld from any kind of human decency. Condemned to be a slave for life. Whereas Mrs. Pontellier is on the surface free as a bird. She is living the good life in the fashionable French Quarter in New Orleans, with a wealthy husband, and two healthy children. Still she feels constrained in a marriage without love; restricted by the obligations that come with children. Imprisoned in a life without passion. She too is enslaved.

It is possible to see early in the novels who would reach freedom, and who would fail only by observing the two characters different approaches to their emancipation. Douglass chooses an active approach. After having heard his master utter: ”If you teach that nigger how to read, there would be no keeping him. It would forever unfit him to be a slave” (p 47) he is convinced that literacy is the tool of emancipation. Because Mr. Douglas understands that the struggle for freedom must begin within. And words are the tools for thought. Mrs. Pontellier too looks for a way to freedom by finding it within; in art. She begins to paint. It rejuvenated her spirits: ”She could hear again the ripple of the water, the flapping sail, she could see the glint of the moon upon the bay. A subtle current of desire passed through her body, weakening her hold upon the brushes and making her eyes burn.” (p 84). However she, chooses a more passive, introspective, perhaps more female approach.

In order to gain personal freedom Mrs. Pontellier chooses to be unruly to her husband and her role as a woman. She also neglects her role as a mother and a housewife: ”she made no ineffectual efforts to conduct her household en bonne ménagère (as a good housewife), going and coming as it suited her fancy, and, so far as she was able, lending herself to any passing caprice.” (p 82). Her husbands response is: ”It seems to me the utmost folly for a woman at the head of a household, and the mother of two children, to spend in an atelier days which would be better employed contriving for the comfort of her family.” (p 83). Her only reply to arguments like that is to ignore him or simply asking him to go away. She is courageous enough to defy the 19:th century view on how a woman should be and act.

Still, she never manages to find true freedom. Because the inner chains are too hard to break. And perhaps even more importantly because she stands alone. Not even her friends symphatizes with her problems. For example: when she reveals her plans of acquiring a house of her own as a step towards emancipation: ”I know I shall like it, like the feeling of freedom and independence” (p 113) her friend mademoiselle Reisz shakes her head and replies: ”Your reason is not clear to me” (p 113). Mrs. Pontellier stands virtually alone in her struggle for freedom. And perhaps the fact that her problems are so abstract, so invisible and incomprehensible for some in combination with the fact that she is alone becomes her downfall. In the eyes of others she has no right to feel miserable. Her demons are taboo. Mrs. Pontellier is 20 years before her time. Woman did not reach emancipation until twenty years later.

Mr. Douglass on the other hand had a clearly definable obstacle standing in his way. The cold, hard chains at his feet were tangible. He could seek comfort with his fellow slaves: ”I believe we would have died for each other” (P 89). Furthermore the abolitionist movement had for many years inspired slaves in their struggles. He did not stand alone. He knew that freedom could be achieved if he could only overcome the physical obstacles. But naturally he too had too face emotional problems. He knew that it would feel very hard to part from his friends. But the bounds to his friends could of course not be compared to that of Mrs. Pontellier and her children. He had one goal, and one goal alone. Freedom. Determination was his strongest weapon: ”I began to prepare myself for a final struggle, which should decide my fate one way or the other” (p 89). And that determination finally brought him to freedom.

Mrs. Pontellier on the other hand is not so determined. Probably, like before mentioned, because of the fact that she is alone and that her chains were not as tangible. It would, of course, be possible for her to escape to some dead-end town were nobody would ever look for her. But the demons within – the love to her children and the credo’s of society – would forever have haunted her. She is painfully aware of this. Instead like so many miserable woman (and men) before Mrs. Pontellier looks for a way out in passion. She lets herself be courted by notorious womanizer Alcée Arobin and her friend Robert Lebrun, whom she also falls in love with. But all though her love to Robert is the only thing that can set her free she knows deep inside that she can never truly escape from the love of her children: ”The children appeared before her like antagonists who had overcome her; who had overpowered and sought to drag her into the soul’s slavery for the rest of her days. But she knew a way to elude them.” (p 159).

”A bird with a broken wing was beating the air above, reeling, fluttering, circling disabled down to the water” (p 160) The bird with a broken wing, Mrs. Pontellier, swims out to sea; knowing that she will never be truly free, her children and social conventions will not allow her to become free. The ”seductive, never ceasing, whispering, clamoring, murmuring ocean” (p 160) is her only alternative for freedom: death. She swims until her stamina fails her and she is swallowed by the mighty ocean. Finally she is free. For a woman feeling entrapped by her role as a woman at the turn of the 19:th century suicide was the only solution.

Publicerat

Etnografisk observation

Vår intervju handlar om musikens roll i samhället, och är ganska svepande i sin analys. Syftet med intervjun var att få en bild av problematiken genom intervjuoffrets ögon. Med den här uppgiften försökte vi dock vara lite mer ”smala” i vår analys, och få en bild av problematiken genom att observera människors beteende.

Vårt primära observationsmål var att studera hur vanligt förekommande musik är på offentliga platser, men vi kom till slutsatsen att det skulle snarare konstituera en kvantitativ undersökning än en kvalitativ.

Frågeställningen vi istället formulerade är enkel: “Vad har musik för effekt på sin omgivning”? I syfte att besvara den besökte vi diverse offentliga platser och observerade hur musiken verkade påverka sin omgivning.
Det bör poängteras att generaliserbarheten för detta observationsschema lämnar en del att önska, det vill säga vi vill inte påstå att den på något vis är representativ för den stora populationen. Men vi misstänker ändå, på grund av människors liknande natur oavsett geografisk härkomst, att den i god kvalitativ anda skulle kunna bilda mönster för fortsatta studier.

Rum: de fysiska platserna för vår observation: Karlstads gator och torg, samt div. affärer, väntehallar och restauranger. Samt en nattklubb.

Aktörer: de inbegripna personerna: Människorna på observationsplatserna.

Tidpunkt: Samtliga observationer förutom besöket på nattklubben gjordes dagtid.

Mål: Målen med musiken varierar kraftigt. På vissa affärer, som till exempel matbutiker, blomsteraffärer, resebyråer och bussar verkar personen som ”styr” sin omgivning ha enbart ”egoistiska” skäl med att spela musik. Det vill säga för att få tiden när han/hon arbetar att gå fortare.

På restauranger och div. väntehallar utgör dock musiken medvetet en del av atmosfären. Den är avsedd att få gästerna att känna en viss harmoni. Valet av musik är därför oftast påfallande lugn och harmonisk. Gatumusikanter och nattklubbar spelar dock för profiten. Gatumusikanten försöker vädja till folks hjärta och plånböcker genom att underhålla dem med sin musik. Men musiken har dock ingen central position i denna ekvation, ty det verkar inte som om de som ger pengar till gatumusikanten är intresserade av musiken i första hand, utan snarare av gatumusikantens välbefinnande. Han/hon kunde med andra ord ha ”bjudit” på något annat än musik och ändå uppnått samma resultat.
Musikens roll i nattklubben är dock unik. Musiken där verkar för människorna som besöker klubben, vara ett mål i sig.

känsla: Känslorna på samtliga ställen med undantag av nattklubben var svåra att registrera. Människor verkade insupa musiken med jämnmod. Den mest uppseendeväckande reaktionen var en busschaufförs rytmiska vickande av benet. Rytmiken indikerade att vickandet var ett resultat av musiken och inte någon fysisk eller psykisk åkomma som man annars skulle kunna misstänka. På nattklubben däremot verkade musiken ha en euforisk effekt på människorna. De dansade, sjöng med, och studsade vilt upp och ner. Det bör dock poängteras att denna effekt av musiken påverkas av variabeln alkohol. Det vill säga undersökningen av musikens inverkan påverkas av människornas synbart höga intag av alkohol. Det är därför svårt att dra en slutsats om musiken på dessa klubbar ensamt gav upphov till det euforiska beteendet. För att få en mer tillfredsställande representativitet torde undersökningar av det här slaget även innefatta alkolholfria inrättningar.

Ämne: Sociologi A

Publicerat

Historical Linguistics

(English C)

Historical Linguistics

Sanskrit was very important for the early historical linguists, because of the nature of the records open to them and the exceptionally rich quantity of material Sanskrit provided. Furthermore, Sanskrit had been subjected to grammatical studies centuries before western European scholars had undertaken such investigations. In the fourth century B.C. an Indian grammarian analyzed Sanskrit thoroughly. His records became very important to the linguists because it was a grammatical analysis as compared to the fragmentary records of some of the previous languages they had studied. Also it was by far the earliest stage of development of any indo-European language available to them for examination.

Many of the French words that were brought into English, as a result of the Norman conquest, in a sense, cultural words. Words concerning politics, the church, foods, play words, literary words and learned words. It is easy based on this knowledge to draw the conclusion that England were “frenchified” into her very core, since the structure of a nation is made up by its culture. New French ideas and things were introduced to England, and these novelties were of course named after its French origin. (However, many “ordinary” words like, nice, second, very, age and bucket also made its way into the English language.) The areas of life in England that were most influenced were the higher layers of society. To master French was regarded highly cultivated.

OE vocabulary differs severely from ME. In fact the only word which is the same,, is the word “and”. Whereas words like “forgive” and “give” has undergone a gradual change throughout the centuries. OE: forgyf, Middle English: fo3eve, EME, forgeve, Modern English: forgive. By studying this example and many other ones in the lord’s prayer one reaches the conclusion that the most major changes in vocabulary took place somewhere in the gap between Middle English and EME.. For instance “trespasses” was “synna” in OE, and “synnes” in Middle English, but in EME it had changed into “Trespases”, which came from French. Many words were poured into the English language after the Norman victory in 1066. And that in turn led to more borrowings from other languages, like Latin for example.

OE was based on the Proto-Germanic system. However, there are fewer distinctive case endings than in Proto-Germanic, due to the weakening and loss of sounds in unstressed syllables in prehistoric OE. Some distinctive endings remained; all nouns have the ending –um for the dative plural and most have a- for the genitive plural. For example: “Gyltendum” has changed into “debtors”.
Moreover, OE was highly inflectional, whereas Modern English rely more on word order. The reduction of the inflectional system increased during the Middle English-period. The English and Scandinavian words were still recognizable, but had decidedly different sets of inflections. For instance the endings an, -on, -un, and –um all became –en. Example: “heofonum”, became “heuen” in Middle English. Changes in pronunciation and spelling has turned it into Modern English “heaven”.

Because of its inflectional system OE had a greater freedom of word-order than Middle English; and during the Middle English-period, as the inflectional system decayed, word order became increasingly important. One sentence in particular from the lord’s prayer clearly displays this change in word order: “Give us this day our daily bread”. In OE the word order was:
Whereas in Middle English it was “modernized” into:
In EME the transformation became complete; the word order was identical to Modern English. The English language had by then almost entirely transformed from an inflectional language to a language that relies heavily on word order and structure words.

As a conclusion we can see that the English language has undergone radical changes in Syntax, grammar, morphology and vocabulary. The invasion of the Normans, which brought about major changes in vocabulary, sound structure and grammar. Even though people had become to rely more on word order and prepositions than on inflectional endings before 1066, the invasion certainly helped to speed up the process. Then, sometime between 1400-1600 English underwent a couple of sound changes which brought on the nowadays quite chaotic spelling-system. One major change was the elimination of a vowel sound in certain unstressed positions at the end of words. This change gave a different aspect to the whole language. Another profound change was the vowel shift. These two changes marked the fundamental differences between Modern English and Middle English. The greatest changes in EME was were found in vocabulary. Thousands of new words poured into the English language. Though the changes in the recent two hundred years may not have been as profound as in the early days great changes still occur on a daily basis.

In communities where a pidgin is used as the lingua franca children may acquire it as their native language. When this occurs the language will re-acquire all the characteristics of a full, non-pidgin language. The vocabulary is expanded, the syntactic possibilities are broaden and the stylistic repertoire is increased. And also the new “improved” language will be used for all purposes in a full spectrum of social situations.. In other words the reduction that took place during pidginization will be repaired. This process where reduction is repaired by expansion is known as Creolization. The best known European-based languages that have undergone this process are French (Caribbean areas, Haiti), English (parts of America and Africa), Portuguese and Spanish.
Decreolization is a process which attacks the simplification and admixture which occur during pidginization. An example is when contact between the source language and a Creole language such as Jamaican Creole leads to the gradual introduction into the Creole of irregularities and redundancies from the source language, and the disappearance of elements derived from languages other than the source.
A language, which demonstrates a certain amount of simplification and admixture, relative to some source language, but which has never been Creole or a pidgin in the sense that its speakers has always spoken a variety which was not subject to reduction, is called a creoloid Examples are to be found in Afrikaans, which is in fact a Dutch-based creoloid.

Publicerat

Kvalitativ P.M.

[highlight color=”blue”]Ett P.M, Sociologi B.[/highlight]

Eftersom vi själva har studerat på Karlstad universitet en längre tid tänkte vi att det kunde vara intressant att få andra studenters syn på studentlivet.

Vi har således företagit oss att genom en kvalitativ undersökning undersöka i stora drag hur högskolestudenter upplever sin studiesituation. Vad som driver dem, och hur de finansierar sina studier och så vidare.

Resultatet kan vara praktiskt användbart om man vill förbättra, eller kanske förstå studenternas tillvaro. Men det ska i ärlighetens namn tilläggas att denna kvalitativa undersökning lämnar inget större utrym för tolkning på grund av sin blygsamma omfattning.

Om den traditionella forskningsrapporten kan skrivas i efterhand, dvs. när observationerna redan är gjorda så är inte detta fallet med den kvalitativa ansatsen. Den kvalitativa rapporten har ingen mall man slaviskt kan följa, särskilt inte då när studien syftar till att studera en individs upplevelser av ett specifikt fenomen.

Teoretiska utgångspunkter

Även om en standard för utformningen av den kvalitativa rapporten saknas kan man emellertid enas om vissa grundläggande komponenter som måste finnas i den:

Undersökningens syfte

Använd metodik

Erhållen information

Utvärdering av informationen (sammanfattningar och konklusioner)

Att en metod är kvalitativ innebär att den handlar om hur man ska karaktärisera något – hur man ska gestalta det. Den kvalitativa metoden är systematiserad kunskap om hur man ska gå tillväga för att beskriva någonting, och den  syftar till att beskriva egenskaperna hos något, ta reda på hur någonting är beskaffat.

Vanligast är att arbeten som utförs med denna metod syftar till att studera hur människor upplever vissa situationer. Datamaterialet kan vara av olika slag: observationer, intervjuer, bilder, osv.

Undersökningens syfte

Det yttersta syftet med undersökningen är att försöka avgöra hur homogen högskolestudenterna är som grupp. Vad förenar dem? Vad skiljer dem åt?

Använd metodik

God forskning karaktäriseras av att metoden väljs så att den blir ett smidigt verktyg för att få kunskap om det problemområde man valt att studera. Vi kände att den smidigaste metoden att studera någonting så subjektivt som studenters upplevelse av sina studier vore att tillämpa den kvalitativa intervjumetoden.

Först ställde vi några enkla och grundläggande grundfrågor: ålder, kön, skola och ämnesval eftersom dessa variabler är viktiga i det senare tolkningsskedet. Sedan skapade vi en ram, tolv stycken grundfrågor som intervjun utgick från. Dessutom bestämde vi oss för att under intervjuns gång ställa följdfrågor, som ofta uppstår, och är direkt nödvändiga, i den här typen av studier.

Urvalet, fyra manliga studenter, samtliga under 35, men över 25 år, må ge en ensidig bild av studiesituationen.

Vad anbelangar validiteten anser vi att vi hållit inom ämnets ramar. Reliabiliteten om man ser till studentens situation i ett större perspektiv lämnar dock, förstås, en hel del att önska på grund av det ensidiga och föga omfattande urvalet. Men huvudsyftet med denna studie var ju ändå i slutändan att den skulle ge oss en bild av hur en kvalitativ undersökning kan gå till väga, och vilka problem som kan uppstå längs vägen.

Erhållen information

Vi kommer att skriva ut intervjuerna i sin helhet, för att sedan analysera dem, och leta efter skillnader respektive likheter i svaren. Vi kommer dessutom leta efter mönster och olika teman i intervjumaterialet.

Utvärdering av informationen

Resultatet kommer redovisas muntligt för klassen.

Publicerat

Analys av empirisk undersökning på barns påverkan av film och andra medier

Barn och medier

Medie & kommunikation B (obs, den som skickade in uppsatsen påpekar att den skrevs i början av 2000-talet)

Vårt syfte med den här undersökningen var att få en liten bild av vilken påverkan medierna har på barns verklighetsuppfattning. För att åstadkomma svar på denna fråga valde vi att göra en empirisk undersökning med såväl en kvalitativ som kvantitativ ansats.

Den kvantitativa metoden innebär att man samlar på sig en stor mängd data genom exempelvis enkäter och sedan analyserar man svaren i dessa enkäter och når förhoppningsvis en eller flera slutsatser.

Frågeställningarna i  våra enkäter utgick från barnens kännedom om Usama Bin Ladin och händelserna den 11 September. Endast en fråga var dock uttryckligt medieinriktad (”Var har du fått veta mest om Bin Ladin: TV/tidningar, föräldrar/syskon, kompisar, eller skolan”).

Vi kände att Usama bin Ladin passade utmärkt för ändamålet eftersom det var en händelse som fångade allas intresse, även barnens. Och ingen som någonsin slår upp en tidning, eller sätter sig framför TV:n kan ha undgått 11 september.

Enkäterna är utformade så att frågorna inte är ledande, även om de förstås är konstruerade i syfte att ge svar på vår grundfrågeställning om mediernas påverkan på barnen. Vår analys bygger till största delen på den kvantitativa metoden.

22 barn i åldrarna 11-14 fick ta del av enkätundersökningen. Dessutom för att öka reliabiliteten genomfördes undersökningarna på tre olika grupper barn, i tre olika städer. Vi känner att detta urval var tillräckligt stort för att vi skulle kunna urskilja tydliga tendenser.

Den kvalitativa metoden syftar till att beskriva egenskaperna hos något, ta reda på hur någonting är beskaffat. Vanligast är att arbeten som utförs med denna metod söker studera hur människor upplever vissa situationer. Datamaterialet kan vara av olika slag: observationer, intervjuer, bilder, osv. Vi valde intervjumetoden, eftersom vi ansåg att dess möjligheter för följdfrågor bäst kompletterade vår enkätundersökning. Två pojkar, den ena 11, den andra tolv intervjuades.

Efter att vi samlat ihop vårt material analyserade vi barnens svar på frågorna. Dessutom gjorde vi en könsuppdelning i syfte att undersöka huruvida könstillhörighet påverkade svaren. Så var dock inte fallet. Därför hoppade vi över könsaspekten i såväl vår presentation, som analys.

Det mest frapperande resultat vi fann i vår undersökning var att en överväldigande majoritet av barnen uppgav att de fått veta mest om Bin Ladin och händelserna den 11 September från medierna. Grundtesen för denna analys är således att medierna spelar den kanske största rollen i bildandet av barnens världsbild.

Anita Werner hävdar dock motsatsen, och pekar på att mediaforskare ofta utgår från en enkel ”Ett givet stimuli ger en given respons”-modell i sina empiriska undersökningar. Detta resulterar enligt henne som oftast i en ren konsekvensanalys (Werner: 11). Jag är dock mycket medveten om denna problematik efter att ha genomfört flertalet sociologiska undersökningar på universitetsnivå. Jag håller också med henne om att man bör anamma ett holistiskt perspektiv i sina undersökningar, det vill säga man bör se till helhetsbilden. En sådan modell innebär att man studerar mediernas roll i förhållande till alla andra påverkande faktorer som finns i barnets omgivande miljö, som till exempel familj, skola, vänner. Helhetssynen trycker på att det äger rum ett samspel och en växelverkan mellan barn och alla dessa faktorer. Barnets relation till exempelvis föräldrar och vänner påverkar hur han eller hon förhåller sig till TV. Det sker dessutom ett samspel och en växelverkan mellan respektive faktorer, bland annat mellan skolan och föräldrarna eller mellan föräldrarna och TV-mediet (Werner: 11).

Sida med tips på sunda barnfilmer

Om barns datavanor.

Eftersom vår enkät i alla högsta grad kan sägas utgå från en S-R-modell beslöt vi oss för att närma oss det holistiska perspektivet genom ett par kompletterande djupintervjuer. För att nå bästa resultat genom dessa intervjuer är det enligt min åsikt viktigt att man känner de intervjuade barnen och deras livssituation. Dessa kriterier uppfylldes genom att jag intervjuade mina två brorsöner, 11 respektive 12 år. Det hör till saken att jag länge ansett deras miljö vara ganska liberal och tolerant mot det mesta i vårt samhälle. Men, och det här är viktigt, deras inställning mot främmande kulturer och invandrare har inte varit värst liberal. Den har som i de flesta småstadsfamiljer präglats av rädsla och oförståelse. Jag har fått uppfattningen av att detta berott dels på inflytande från kompisar, men att de till största delen naturligtvis påverkats av den omgivande familjens värderingar (som lämnar en hel del att önska, öven om den förstås inte är öppet rasistisk). Dessutom har de haft vissa problem med barn från Balkan på sin skola som lär ha påverkat deras oförståelse mot främmande kulturer. På grund av detta var jag i förhand tämligen säker på att resultaten skulle peka mot ett ökat agg/rädsla mot muslimer, och kanske människor från främmande länder i allmänhet. Den reaktionen är ju dessutom vad det verkar ganska vanlig ute i världen. Såväl i Sverige som i andra länder har det rapporterats om en ökad främlingsfientlighet, och barn är ju förstås extra mottagliga för starka opinionsströmingar i samhället.

Men ingen av dem verkade uppvisa tecken på en ökad rädsla för människor med utländsk bakgrund. Tvärtom så verkar de ha fått en mer nyanserad uppfattning om folk från främmande kulturer efter den 11 september. 11-åringen verkade i och för sig inte ens ha klart för sig att Bin Ladin är muslim, och sätte därför heller inte likhetstecken mellan terrorister och muslimer. 12-åringen ansåg på en direkt fråga att muslimer inte kan ses som terrorister (man kan ju önska att majoriteten vuxna i Sverige hade samma nyktra syn på saken), och på frågan vad en terrorist är satte han likhetstecken mellan terrorister, nazister och rasister. Han ansåg f. ö. att det som skiljer en terrorist från en vanlig krigande soldat är att terrorister är elaka, och att det är de som börjar ett krig. På frågan om varför Bin Ladin genomförde terroristattacken gav båda svar som antydde att Bin Ladin gjorde det av hämnd, eller hat mot USA. Alltså ansåg de inte att attacken var ett utslag av rent godtycklig ondska, eller religiös övertygelse. Intuitivt verkar faktiskt majoriteten av barn inblandade i vår undersökning förstå att en sån förödande attack måste ha föregåtts av någonting, att man inte gör nåt sådant våldsamt bara ”för att förstöra”, eller av ”ren ondska”. Detta leder mig osökt till några av de frågeställningar som ”Våld från alla håll” tar upp.

Cecilia von Feilitzen ställer den kritiska frågan: är mediekulturens effekter alltid något negativt? Hon hävdar att det dramatiserade och verklighetstrogna våldet i medierna eller kulturens återspeglande av makten borde ge publiken insikt om våldets/maktens orsaker och följder, den borde därför också bidra till realistiska föreställningar, demokratiska normer och värderingar samt konstruktiv handling. (Våld från alla håll: 33). Svensk media har i mitt tycke i kölvattnet av 11 september lyckats med att belysa konflikten från så många olika håll att det gett publiken en hyfsat nyanserad bild. Detta återspeglar sig i barnens svar.

Min gissning är dock att medierna i USA inte ger en riktigt lika nyanserad bild av varför det råder så stora motsättningar mellan deras land och den fattiga delen av världen. Jag har i flertalet amerikanska pratprogram hört en åsikt framföras som går ut på att USA är utsatt för terrorism eftersom den tredje världen är avundsjuk på alla deras fantastiska framgångar, och deras oändliga rikedomar. Denna teori är i mina ögon en grov förenkling av verkligheten, men det vore därför mycket intressant att genomföra en liknande enkätundersökning vi gjort på barnen i USA, men även på barnen i Mellanöstern. Vilken bild medierna kablar ut där vet vi inte mycket om.

Men för att återgå till mina brorsöners (särskilt då tolvåringens) plötsligt mycket mer toleranta syn på invandrare tror jag att detta också har mycket att göra med medias genomslagskraft. De första veckorna efter terroristdådet verkade hela världen förvänta sig ett krig mellan den muslimska delen av världen mot den västerländska, såväl på makro- som mikronivå. Men media, med TV i spetsen, lät ideligen människor med motsatt uppfattning göra sin röst hörd i etern. Såväl Bush som vår statsminister och otaliga kultur, medie- och politiska figurer tryckte på att koranen propagerar ett kärleksbudskap, och refererade hela tiden till den muslimska världen som ”våra vänner”. Detta i sin tur måste förstås också ha påverkat lärare och föräldrars syn på saken, som förstås har, även om inte alla barn anser det, en stor inverkan på barnens världsbild. Men, de intervjuade barnen bedyrade att de fått mest information från media, och att skolan knappt diskuterat händelserna överhuvudtaget, och att de dessutom inte pratat så mycket med föräldrarna om saken. Detta betyder att TV:s genomslagskraft vad det gäller människors attityder till saker och ting är till och med större än vad jag från början trodde. Medias ansvar är enorm. Och de har bevisat att när det verkligen gäller försöker de ta sitt ansvar som opinionsbildare på allvar.

Hittills har jag påvisat tydliga tendenser på att barnens världsbild påverkas i positiv riktning av de budskap som florerar i medierna. En mindre positiv sådan är dock, att det amerikanska inflytandet genom medierna verkar vara mycket svårt att värja sig mot. Som exempel kan man peka på att flera av barnen i undersökningen anser att man bör ge Bin Ladin dödsstraff om han fångas. En del skrev till och med uttryckligen att man bör göra det med en giftinjektion, eller sätta honom i elektriska stolen. Detta tyder på att de förhärskande amerikanska attityderna vunnit stort fäste bland de unga i Sverige. Jag betvivlar att föräldrarna eller skolan inpräntat denna specifika form av rättvisa i barnen. Dessa attityder har med allra största sannolikhet vunnit mark genom medierna, huvudsakligen genom video och TV då, förstås.

Hannertz påpekar att västvärlden genom sin överlägsna makt över nyhetsbyråer, nöjesindustrin, reklamfimror och andra medier kan påverka världen mer än vad de själva påverkas (Medier & kulturer: 16). Och ingen av västvärldens länder har ju en större maktposition på mediefältet än just amerikanerna. Och de enda medier från det stora landet i väster som förmedlar bilder av dödsstraff är underhållningsindustrin. Ämnet kommer visserligen upp för debatt då och då i svenska medier, men knappats på en tid då barnen tittar. Märkligt är dock att de verkar så mycket för dödsstraff, eftersom de Hollywoodproducerade filmerna är nästan uteslutande negativa i sin ton mot sitt eget samhälles strängaste straff. Förmodligen är det så att Werners teori om växelverkan mellan olika faktorer som jag nämnde förut, bland annat mellan skolan och föräldrarna eller mellan föräldrarna och Tv-mediet, spelar en stor roll i frågan. Barnen insuper genom filmer de ser bilder av giftsprutan och dödsstraffet, men kanske är de för unga för att förstå att filmen i sig förmedlar ett budskap om att dödsstraff är omodernt och barbariskt. Sedan hör de sina föräldrar prata högt om att Bin Ladin borde ”få dödsstraff när han fångas”. Sedan parar de ihop denna attityd med bilderna av giftinjektioner och dödsstraff de fått via TV:n. Det är ungefär så här, som jag förstår det, attityder kan formas och förstärkas, via växelverkan mellan medierna och andra faktorer, som till exempel föräldrar. Poängen är återigen att medierna spelar en stor roll i barnens verklighetsuppfattning och socialisationsprocess. På gott och ont.

Litteraturlista

Hannerz, Ulf(red).1997. Medier och kulturer. Helsingborg: Carlsson bokförlag

Forsman, Mikael, Von Feilitzen, Cecilia, Roe Keith (red). 1993. Våld från alla håll. Stockholm: Bokförlag Symposion
Werner, Anita. (1996). Barn i TV-åldern. Lund: Studentlitteratur
Rönnberg, Margareta (1997). TV är bra för barn. Falun: Ekerlids förlag

Publicerat

A farewell to arms

Review and discussion of themes in A Farewell to arms, Ernest Hemingway.

In an ugly existence, shattered by war they decided to flee to Switzerland, which was a country in peace and was generally perceived to be a “paradise”. Still, the novel ends with death. Life’s bitter irony.
(However, I found the ending to be blunt and unnecessary. It feels like Hemingway is using the novel to say “Life sucks and then you die”. Maybe he should have done it with fewer words. I don’t know…maybe it’s infantile to criticize a novel because it did not have a “Hollywood”-ending. Nevertheless, it feels as if he got to the final pages, found it to be way to cozy, and decided to kill off Catherine just to spoil the mood of the reader; and ONLY because he had the power to. Sure, one could argue that life is just as arbitrary as some bitter author, but I do not know…it felt blunt, and did not add anything to the story. But the feeling I got after closing the book is probably exactly what Hemingway was aiming for.)

“Love”
It’s a somewhat strange love story they have Henry and Catherine. In a way it feels phony, like they are playing some kind of game. And it’s virtually impossible to grasp the essence of Catherine’s personality.

“Older”
Youth contra old age is something Henry and count Greffi discusses. The count argues that Italy will win the war because “They are a younger nation”. And on the previous page he said that it is a great fallacy that men do not grow wise, they “grow careful”. It feels as if Hemingway himself is speaking through the old man, condemning those who do not seize the moment and live life to the fullest (like he did). He is celebrating the vigor of youth. Typically then Catherine and the baby dies, and presumably right there and then Henry’s youthful vigor is snatched from him. Hemingway is saying that the only thing we know with certainty is that we are all going to die, we just do not know when – so live life like every day was the last.

In the second last scene of the book Henry finally finds himself alone with the deceased Catherine, he wants to say goodbye; but does not manage to utter as much as a single word. He explains: “It was like saying goodbye to a statue” As Henry is standing next to her corpse he realizes that a corpse is all that is left of Catherine. She is gone. There is just not much he can do about it. So he turns around and walks back to the hotel. In the rain.
Hemingway is saying that we should spend our energy on the living; and not waste it on the dead. The rain serves as a symbol for human misery. But what can we do about it? Nothing. All we can do is ignore the rain while it’s raining, and enjoy the sun as much as possible whenever it´s up.