En kulturanalys av fenomenet Big Brother

Post 1 of 19

Varför är reality tv och dokusåpor så populära? (uppsats Pedagogik A, cirka 2004)

Världen har under de senaste decennierna, i takt med att mediernas tentakler sträckt sig allt längre ut i världen och förlängt våra sinnen, krympt ihop till vad McLuhan kallade den globala byn, samtidigt som den blivit oändligt mycket svårare att greppa för individen.

Den tekniska utvecklingen, inte minst inom datateknologins och massmediernas område, samt dess explosionsartade utbredning har medfört genomgripande förändringar i det sociala och kulturella landskapet. Våra normer, värderingar och syn på livet i såväl smått som stort har och fortsätter att förändras i takt med teknologiska och institutionella förändringar i samhället.

Det är bland annat dessa förändringar som många samhällsvetare väljer att beteckna ”det postmoderna”. Mike Featherstone hävdar att postmodernismens utbredning på den globala nivån kan länkas samman med nya ekonomiska system, förbättrade kommunikationer och informationssystem. Dessa förändringar/förbättringar leder till nya former av kulturellt kapital och ett större spektrum av symboliska upplevelser, som i sin tur öppnar en för en ny fas i mänsklighetens historia: ”-we are entering a phase in which the old cultural hierarchies are becoming obsolote. The de-hierarchizing impulse suggests that high/low, elite/popular, minority/mass, taste/tasteless, art/life, vertical classificational hierarchies which are held to be endemic features of social life, no longer apply” (Featherstone, 1992:110). Eller som en sociologi-lärare på Karlstads universitet benämnde postmodernismen – “Kategoriernas upplösning”.

En grundläggande kategori som befinner sig i upplösning är förstås förskjutningen från det offentliga rummet mot det privata som manifesterar sig i dokusåpafenomen som ”Big Brother”, ett koncept som ständigt återkommer i nya skepnader.

Schoug diskuterar i sin mycket pedagogiska artikel ”Samtiden som del av det förflutna eller början på det nya” det offentliga samhällets förfall. Han ser 1700-talets framväxande bourgeoisie som en demokratiskt sinnad samhällsenklav, de var förnuftets bärare. När så denna borgerlighet växte i styrka i kampen mot aristokratin, växte också deras krav på inflytande i statsangelägenheterna. Det var i samband med detta som det utvecklades en offentlig sfär med arenor på kaffehus, värdshus, klubbar och ordenssällskap, där alla hade rätt att delta i diskussionen under samma förutsättningar. De gamla ståndsmässiga privilegierna förkastades och förnuftet och argumentet tog deras plats som grund för anspråken. I samma veva expanderade också den borgerliga pressen som kom att utgöra ett av de viktigare organen i samhällsdiskussionen (Schoug, 1999).

Under de två senaste decennierna har dock denna offentlighet fått gett vika för en ökad passivitet hos allmänheten. Idag nås politiska överenskommelser alltmer bakom kulisserna som kompromisser mellan intressenter av olika de slag, samtidigt som folket fjärmats från de samhälleliga beslutsprocesserna: ”Debatten förs därmed främst i icke-offentliga miljöer, medan allmänheten då och då kallas in i acklamativt syfte för att via omröstningar och gynnsamma opinionssiffror understödja resultatet av överläggningarna. Samtidigt har pressens funktioner blivit alltmer manipulativa och allt mindre kritiska” (Schoug, 1999:4.)

Vissa sociologer hävdar att privatsfärens betydelse har vuxit så till den milda grad att dagens samhälle benämns ”det narcissiska samhället”. Orsakerna till förskjutningen mellan det privata och det offentliga står också att finna i ett alltmer tillspetsat konsumtionssamhälle, som till stor del drivs framåt med hjälp av medierna. Denna utveckling uppmuntras också av marknadens dynamik med dess konstanta jakt efter nya moden, nya stilar, nya sensationer och upplevelser och så vidare. För den lilla människan i en accelererande och alltmer förvirrande kultur är detta att följa trender enda sättet att få grepp om skeendenas tillstånd och känna att hon har kontroll över vad som händer i omvärlden.

En aspekt av den offentliga sfärens sammanbrott enligt Habermas är just att privatsfärens betydelse har ökat. Den har, enligt honom, blivit föremål för överdrivna idealiseringar och orealistiska förhoppningar. Habermas talar om en polarisering mellan socialsfär och intimsfär och menar att då människor inte längre har samma möjlighet att investera sina känslor i det opersonliga arbetet eller i den offentliga debatten har de börjat kompensera dessa förluster inom privatlivets sfär. Schoug skriver: ”Hemmet och familjen framstår då alltmer som det enda egentliga paradiset på jorden. Det är här i avlandets, innerlighetens, känslornas och religionernas sfär som den moderna människan alltmer söker identifikation och livsinnehåll…” (Schoug, 1999:4.)

Konsumtionskrafterna använder medierna som ett verktyg i syfte att förvandla människan till konsument. Och just konsumtionen återfinns inom den privata sfären. Därför ligger det i marknadens intresse att vi rör oss mer och mer mot det privata. Baudrillard hävdar att dessa krafter, med den elektroniska kulturen i spetsen, har urholkat alla riktiga värden och skapat en estetisk hallucination av verkligheten. Förlusten av riktiga värden, av det sociala och det genuina gör att människor bara i större utsträckning ägnar sig åt en jakt på ”det genuina”: verkliga människor, verkliga värden, och så vidare. Detta kan bland annat förklara den nutida fascinationen av dokumentärsåpor, där ”riktiga” människor utsätts för sociala experiment.

Behovet av självkännedom i denna postmodernistiska ordning har ökat drastiskt. Aldrig förr har människan varit mer intresserad av mänskliga relationer och beteende. I en ständigt föränderlig och osäker värld försöker människan hålla fast vid det mest grundläggande mänskliga. Tidningar och TV har för sedan länge sedan insett detta och bombarderar dagligen konsumenterna med relationsinriktad journalistik. Detta i kombination med mediernas utbredning och ökade lättillgänglighet har resulterat i dokusåpans födelse och enorma genomslagskraft över hela västvärlden.

I dessa medierade tider är reality-tv helt enkelt den yttersta studien i mänskliga relationer. Den är lättillgänglig (sänds på TV flera gånger i veckan, och på nätet i många fall dygnet runt), lättsmält (man väljer deltagare som folk lätt kan identifiera sig med, och som inte kräver för mycket av tittaren) samt kryddat med tidstypiskt snabba klipp och passande musik som ackompanjerande soundtrack till deltagarnas förehavanden, och sist men inte minst ett mänskligt lidande som inte ligger långt efter en grekisk tragedi (i alla fall efter producenterna klippt färdigt programmen).

Alla dessa förändringar i kulturen och hyllningen av den privata sfären innebär också en ny syn på identiteten. Vi kommunicerar med varandra genom vad vi konsumerar: våra kläder, våra hem, möbler, inredning, bilar, mobiltelefoner, och alla andra aktiviteter som kan avkodas och/eller klassificeras utifrån smak eller brist på smak.

Men, vi kommunicerar i den postmodernistiska världen också genom våra kroppar. Människokroppen har frigjorts, genom nya tekniker och upplösandet av traditionella normer och värderingar; det står nu varje individ fritt att göra vad de vill med den. Dyrkandet av kroppen manifesterar sig i våra livsstilsaktiviteter som blivit alltmer fokuserade på matvanor, klädsel, ansiktsuttryck, hälsa, sex, kost, fysiskt framträdande (till exempel kroppsspråk, skönhet, klädstil,) et cetera.

Denna utveckling går hand i hand med konsumtionskulturen, som utlovar precis de saker narcissisten önskar sig: attraktionskraft, skönhet och popularitet. Och det är ju precis denna verklighet Big Brother såväl beskriver som är med och reproducerar. Kameran fokuserar på de unga deltagarnas vältränade, tatuerade och piercade silikonstinna kroppar och som ett resultat av denna ständiga exponering som placerar de mindre utsmyckade i skymundan vinner just dessa deltagare tittarnas hjärtan och röster, och tar i slutändan hem segern och det åtråvärda penningpriset.

Redan på 1300-talet visade Giovanni Bocaccio (1313-1375) hur människan när tiderna är som svårast och mest förvirrande fokuserar sig på mellanmänskliga relationer. Bocaccios roman ”Decamerone” utspelar sig på 1300-talet, och är en berättelse om tio Florentinmunkar som flyr undan böldpestens utbrott, och bosätter sig i en avlägsen villa, där de i väntan på domedagen återger sina livshistorier för varandra. De berättar små sagor om livets vedermödor, det stora och det lilla, om döden, och om kärleken. Dessa unga kvinnor och män befinner sig i ett samhälle som håller på att falla sönder, och i en tid då den fruktade pesten kunde släcka en ung människas liv vilken dag som helst. Berättelserna i ”Decamorene” syftar främst, enligt litteraturvetare, till att kritisera en allt mer depraverad, men fortfarande allsmäktig kyrka.

I Big Brother som kan ses som en postmodernistisk variant av ”Decamerone” placerade kanal 5 vanligtvis 10 ungdomar i en avlägsen villa där de sitter dagarna i ända och väntar på domedagen (en av deltagarna röstas ut av tittarna varannan vecka) och likt munkarna berättar historier om sina egna livsöden för varandra. Deltagarna flyr visserligen inte undan böldpesten, men det är uppenbart att de flesta av dem flyr något från utsidan. Majoriteten av deltagarna vittnar om att de inte vill lämna huset, eftersom som någon av dem sade ”Allt är så enkelt här inne. Inga räkningar. Ingen telefon.” Information om deras omvärld undanhålls dem. De får inget veta. De är avskilda från verkligheten. Den förvirrade postmoderna världen har de lämnat utanför. Det enda de har att klänga sig fast är sig själva och samtalet. Precis som munkarna I ”Decamerone”. Med enda skillnaden att ”Big Brother” sänds i TV. På bästa sändningstid.

Parallellerna mellan ”Big Brother” och ”Decamerone” är många trots att så många sekel skiljer dem åt. Vi lever återigen i ett utpräglat risksamhälle, där tidningarna dagligen rapporterar i krigsrubriker om nya virus som hotar vår existens. Giddens menar att den postmoderna världen inte nödvändigtvis är apokalyptisk eftersom den producerar fler risker, utan snarare på grund av att den introducerar risker som tidigare generationer inte behövde konfronteras med. Han hävdar att risken för massdestruktion består så länge det finns kärnvapen och nya högteknologiska vapen uppfinns (som till exempel biologiska eller kemiska vapen). Dessutom har naturen, enligt Giddens, nått sitt slut i en viss mening eftersom den inte längre existerar oberoende av det sociala livet. Den är underkastad människan. Detta medför att risken för en ekologisk katastrof är oundviklig. Andra risker i det nutida samhället, enligt Giddens, är den globala ekonomins totala sammanbrott (Giddens, 1999). Och likt kyrkan förr använde sig av hotet om domedagen som ett verktyg att styra människor dit de ville har idag våra moderna medier tagit över denna roll. De skapar en världsbild som har en djup påverkan på folk, och vår kultur. Det är inte konstigt att filmtrenden med episka berättelser som utspelar sig under jättelika katastrofer (som t.ex. ”Day after Tomorrow” och ”2012”) inte verkar ge med sig i första taget.

Kanske är det naturligt att vi söker oss till det mellanmänskliga planet i ”katastroftider”? Alla dokusåpors moder ”Robinson” banade vägen för själva konceptet. Hård konkurrens bland deltagarna, där en efter en röstas ut tills slutligen bara en ”överlevare” återstår. Själva upplägget för tankarna till ”Flugornas Herre”, romanen om barnen som blir strandsatta på en öde ö på grund av att kärnvapenkrig utbrutit, kämpade mot varandra, utan civilisationens påbud och regler, i en kontext då kalla kriget blivit glödhett.

Ett annat exempel är den populära tv-serien ”Lost” som handlar om en grupp människor som kraschlandar på en magisk och öde ö någonstans i indiska oceanen. Nästan varje vecka dör någon av karaktärerna en ond, bråd död samtidigt som handlingen däremellan växlar till återblickar hos deras tidigare liv innan kraschen. Liv präglade av det nutida villkoret med allt vad det för med sig i form av drogproblem, moraliska dilemman och rockstjärnedrömmar. Alla dessa produktioner jag nyss nämnt har en gemensam nämnare, bortsett från det uppenbara hotet om omedelbar undergång, nämligen dess medvetna eller omedvetna (dokusåporna) mellanmänskliga betraktelse över ett samhälle i moralisk upplösning. (text i fetstil har använts i en artikel om risksamhället i psykologisk.

Om Bocaccios roman syftade till att kritisera den depraverade och allsmäktiga kyrkan genom återberättandet av karaktärernas livshistorier verkar Big Brother, och liknande dokusåpor, fylla en liknande funktion för tittarna. Deltagarnas uppträdande bekräftar tittarnas uppfattning om det moraliska förfallet i vår kultur. Deltagarna uppfattas som ”omoraliska mediehoror”, som har sex framför tv: n och dricker hejdlöst med alkohol, förråder sina bästisar bakom ryggen på dem osv. Detta beteende bekräftar tittarnas bild av det depraverade samhället. Och själva målet för samtliga dokusåpa-deltagare är att vinna pengar vilket uppnås genom paktbildning och allmänt rävspel, vilket stämmer överens med folks syn på hur såväl samhällstopparna som gemene man beter sig idag med sina fallskärmar, bankbonusar och mygel. Medierna hakar förstås på och upphöjer tittarnas värsta till glorifierade hatobjekt alla älskar att hata. Ett lysande exempel är Olinda från ”Paradise Hotell” från början av 2000-talet som fick krigsrubriker i stil med ”doku-bitchen”. Ingen annan grupp som figurerar i media skulle så systematiskt ha kunnat utsättas för en sådan hatkampanj som ”reality tv-stjärnor”, men det verkar som om det är en tyst överenskommelse i medierna att dokustjärnor får behandlas lite hur som helst. Som Anna Anka. Hon är vår tids svar på gamla tiders skäggiga damen.

”Big Brother” kan också ses som en metafor för människornas vardag. Vi är i händerna på en allsmäktig och nyckfull stat (Storebror ser oss i dagens datoriserade värld) som bestämmer allas våra öden. Deltagarna klagar över alla de upptåg och de förnedrande strapatser produktionsledningen utsätter dem för men de går med på det ändå. Precis som svensson finner sig i alla nya lagar och regler, skattehöjningar, osv. När deltagarna utför sina respektive uppdrag eller sköter sig exemplariskt belönas de med till exempel sprit eller god mat, eller en actionfilm av produktionsledningen. När de däremot missköter sig blir påföljden stränga bestraffningar. Och precis som i samhället är det inte bara lagarna uppifrån som måste följas, utan gruppen i huset har också sin egen normbildning som måste följas annars väntar utfrysning och nomineringar av individen till veckans utröstning (där bestämmer tittarnas röst). Precis som i beskrivningen av dagismiljön av Ehn och Löfgren är det jaget som får vika sig när jaget och kollektivet kommer i konflikt. Om däremot jaget står upp mot gruppen, som till exempel en av deltagarna utmärks genom att göra vecka efter vecka i detta års program, premieras hon med tittarnas gunst hur uppenbart fel, och direkt våldsamt, hennes handlande än må vara. Detta är något som varit ett återkommande fenomen i ”Big Brother” genom åren. Den minst populära människan i huset får sympatiröster av tittarna, som förmodligen identifierar sig med den lilla människan som står upp mot kollektivets normer och regler. Deltagaren som bryter mot ordningen vinner nästan alltid sympati av tittarna samtidigt som hon/han förlorar den av de andra i huset.

Å andra sidan blir den allra mest populär bland tittarna som har en egen stark personlighet, och som bryter mot produktionsledningens regler (till exempel gör ”uppror” genom att inte sätta på sig mikrofonen, eller bryter mot paktreglerna etc.) och samtidigt lyckas vara populär inom gruppen i huset. Om denne individ som lyckas balansera kollektivet mot jaget dessutom har ett högt kulturellt kapital i form av till exempel en modellkarriär och lever ett liv i sus och dus i modellvärlden mångfaldigas chansen till vinst. Förra året vann modellen Carolina Gynning, och i år är Elita Palmlöf, också modell och medlem av innegänget kring Stureplan, en av de stora favoriterna till finalsegern.

En annan aspekt i ”Big Brother” är tristessen och meningslösheten deltagarna upplever i huset. Enda gången de verkar få upplopp för starkare känslor är genom leken, eller framförallt då genom alkoholen. Hela konceptet är mer än ett socialt experiment på de enskilda deltagarna. Kanal fem har skapat en bubbla som speglar tittarnas verklighet på ett metaforiskt plan. Men programmet speglar inte bara utsidan av huset, utan det skapar också trender och uttryck som tas efter av dem som tittar in. För två säsonger sen gjorde till exempel några av deltagarna att en viss typ av inomhusmössor blev enormt populära. Bara detta att synas i tv år 2005 är tillräckligt för att man ska anses besitta ”den goda smaken”. Påfallande många av deltagarna (detta gäller de flesta dokusåpor) befinner sig i mediesfären, eller arbetar som modeller, etc. De har popyrken. På detta vis upphöjs de till förebilder för många av de yngre tittarna som själva vill uppnå detta kulturella kapital och dela habitus med dessa unga innemänniskor som, till synes, belönas genom tv-exponering och upphöjdhet till kändisar i kvällspressen. I ett uppmärksammat inslag förra veckan anordnade ”Big Brother” en ”make-over-vecka”, då den deltagare som genom t.ex. piercing, läppförstoring, hårfärgning, tatueringar, etc. gjorde den mest uppseendeväckande förvandlingen belönades med biljetter till innekrogen Sturecompagniet. Tittarna röstade förstås fram den minst mediala deltagaren, bosatt i de värmländska urskogarna, och utrustad med ett högst ordinärt ”Svenssonutseende”, till vinnare i tävlingen. Förmodligen skickade de just henne till Sturecompagniet eftersom de vill känna att även de mest ordinära av människor har chansen att, som genom ett trollslag, göra en klassresa från det ordinära livet i Värmland till det extraordinära livet bland mediegräddan i Stockholm.

Om vi då sammanfattar de främsta orsakerna till genomslagskraften hos reality-tv och dokusåpor som Big Brother hittar vi alltså främst två förklaringsmodeller. Den första är att då att dokusåpan och dess deltagare som befinner sig instängda i ett hus eller lämnade på en öde ö utelämnade åt storebrors nycker kan ses som en metafor eller en liknelse för den nutida människans villkor i dagens samhälle och kultur. En annan starkt bidragande orsak till hela dokusåpafenomenets födelse är vår förskjutning från det offentliga till det privata, med följden att vi fascineras mer och mer av det mellanmänskliga planet.

Man kan också tänka sig att själva konceptet med att stänga inne ett antal ungdomar i ett hus där produktionsledningen genom vissa manipulativa trick (som när Kanal 5 skickade in en porrskådis i Big Brother som provokatör för att ”få fart på kärleken” mellan två av deltagarna) styr deltagarnas liv och där i slutändan tittarna själva får avgöra vem som ska föras uppåt i den sociala hierarkin och vinna evig berömmelse och en miljon kronor, tilltalar den nedtryckte svensken. För en gångs skull är det gemene man som får känna att det är han som har den absoluta makten i sina händer med några få enkla tryck på telefonen.

, ,

Meny