Vetenskapsfilosofi och Etik – de forskningsetiska aspekterna av Milgrams lydnadsexperiment

Uppgift Psykologi A: Reflektera över de forskningsetiska aspekterna av Milgrams lydnadsexperiment samt de mått och steg han vidtog för att bedriva etiskt korrekt forskning.

Milgrams lydnadsexperiment

Denna fråga skulle förstås inte ens behöva diskuteras om det inte vore för faktumet att  försökspersoner som blivit utsatta för experiment, som på något sätt kunnat skada deras psykiska välbefinnande, i själva verket tagit skada även efter de fått reda på att allt bara var ett ”oskyldigt” experiment.

Flera är de personer som deltagit i socialpsykologiska experiment som efter en lång tid efter experimentet lidit av stress-syndrom. Det har med andra ord ingen betydelse att de fått reda på att det de just upplevt var ett experiment. Som nån kändis sa efter att ha blivit lurad i TV 3:s ”Blåsningen”: ”När allting hände kändes det verkligt. Det är svårt att skaka av sig den känslan trots att jag vet att det bara var på skoj. Det som har hänt har hänt vilket som.”

Då förstås frågan: Kan dessa experiment rättfärdigas av det vetenskapliga intresset? Är det värt att vissa människor tar skada om det är nödvändigt för att forskningen på området skall gå framåt? Det är väl egentligen den sistnämnda uppfattningen Milgram förfäktar när han försvarar ”deception”-experiment, även om han försöker vrida till det så att frågan egentligen handlar om huruvida någon tar skada överhuvudtaget. Dessutom hävdar han att lekmän, det vill säga allmänheten, försvarar nödvändigheten av dessa experiment, i och med att i någon undersökning ansett att frågan om ”deception” är av underordnad betydelse.

Vidare kan man ju likt, Milgram, hävda att många andra forskningsområden är mycket skadligare. Särskilt då inom medicinområdet. Slutligen: Så länge man kan utföra experiment på djur som i slutändan slutar med att de per automatik dör och försvara detta med att det görs i mänsklighetens intresse borde man också kunna utsätta människor för socialpsykologiska experiment som på sin höjd resulterar i någon månads sömnlöshet.

Vad vidtog då Milgram för mått och steg i sin forskning? Vad var det som det brast i som satte igång hela diskussionen? Om man utgår från de etiska riktlinjerna som målas upp i Atkinsons ”Ethical issues in psychological research” är svaret givet: Det brast i nästan allt.

  • Den första principen är att mänskliga försöksobjekt inte får utsättas för risker som är högre än de risker de stöter på i vardagslivet. Ingen kan på fullaste allvar, inte ens Milgram själv, hävda att normala människor stöter på en situation där de ska tillfoga en annan människa skada endast för att en annan människa beordrar dem att göra så.
  • Den andra principen föreskriver att försökspersonerna måste delta frivilligt i studien, och tillåtas dra sig ur den när de så önskar, samt informeras i förväg om komponenter i experimentet som kan tänkas influera deras samarbetsvilja. Den sista punkten bröt som bekant Milgram mot å det grövsta.
  • Den tredje och sista principen förbjuder att experimentet inkräktar på individens privatliv, och ingen information om individen får publiceras utan dennes samtycke. Denna punkt verkar det dock som Milgram respekterade.

Till Milgrams försvar bär dock tilläggas att dessa etiska principer skapades efter hans experiment. Dessutom avlutade han alltid varje session med att informera deltagarna om syftet med undersökningen de just deltagit i, samt en förklaring över tillvägagångssättet. Vidare fick deltagarna möjlighet till ett lugnande samtal med deras ”offer”. En detaljerad rapport om undersökningen skickades också ut till samtliga deltagare efter dess slut. Dessutom anlitade Milgram en psykiatrier som fick i uppgift att undersöka huruvida deltagarna tagit skada av undersökningen eller inte.

Slutligen bör det sägas att en tid efter experimentet skickade Milgram ett frågeformulär till de människor som deltagit i hans experiment, däri syftet var att klarlägga deras inställning till experimentet de deltagit i. Resultatet pekade på att en övervägande majoritet var positiva till experimentet. Kritiker hävdar dock att resultatet är ett utfall av ”kognitiv dissonans”, ju mer försökspersonerna hatade experimentet ju mer troligt är det att de i efterhand hävdade att de var för det. Ett slags ”Stockholmssyndrom” skulle man kunna säga. Men hur det än ligger till med den saken så var det ändå en procent som inte hade velat vara med i experimentet och som med all förmodan tagit skada av det. Och en procent är i detta sammanhang en procent för mycket, om man ska följa de etiska principerna. Därför vore det omöjligt för Milgram att utföra samma experiment idag.

Ge förslag på hur man skulle kunna förändra Milgrams experiment för att genomföra det igen idag med tillstånd från HSFR.

Varken forskningskravet eller individskyddskravet är emellertid absoluta utan måste alltid vägas mot varandra. [Min kursiv] Inför varje vetenskaplig undersökning skall en vägning göras av värdet av det förväntade kunskapstillskottet mot möjliga risker i form av negativa konsekvenser för berörda undersökningsdeltagare/uppgiftslämnare och eventuellt för tredje person. Såväl kortsiktiga som långsiktiga följder skall därvid beaktas”

Ovanstående rader är av yttersta betydelse eftersom de skapar en gråzon. Och det är i denna gråzon vi måste uppehålla oss om vi ska utföra ett riktigt socialpsykologiskt experiment. Vi får helt enkelt hävda att kunskapstillskottet är enormt och risken för psykiska skador hos de deltagande minimal. I slutändan handlar det ändå alltid om en definitionsfråga. Vad som kan definieras som skadligt kan lika gärna definieras som lätt obehagligt…

Till exempel berättade en lärare i psykologi på Karlstads universitet att de utfört experiment där de hällt i vissa deltagare alkohol utan att informera dem om att det var just alkohol. Därmed spelade de i gråzonen jag nyss nämnde. Det ligger i allmännyttans intresse att forska i alkoholens olika effekter, och så värst skadligt är väl ändå inte alkohol. Det kan på sin höjd resultera i lite obehag. Man skulle ju lika lätt hävda att alkohol är väldigt skadligt och det var djupt oetiskt av KAU att inte informera deltagarna om att de skulle använda sig av starksprit i undersökningen. Det är som sagt en definitionsfråga.

Vad det gäller de fyra huvudkraven som HSFR föreskriver så kan vi redan på planeringsstadiet bortse från de två första eftersom de inleds med hjälpverbet ”bör”. De två andra huvudreglerna konfidentialitetskravet och nyttjandekravet är inget vi behöver oroa oss för eftersom vårt tillmötesgående av dessa regler ändå inte påverkar vårt lydnadsexperiment. Detsamma gäller de övriga reglerna, med ett möjligt undantag. Nämligen regel nummer 4. Vi kan komma att behöva rucka lite på denna regel: ”I sitt beslut att delta eller avbryta sin medverkan får inte undersökningsdeltagarna utsättas för otillbörlig påtryckning eller påverkan.”

Vi vill förstås vara bestämda i vårt uppträdande mot deltagarna, annars finns det risk för att syftet med hela vårt experiment går förlorat. Hela idén är ju att mäta deras grad av lydnad gentemot en auktoritär entitet, och detta kan endast åstadkommas genom stark påtryckning och påverkan. Det är här definitionsfrågan återigen blir aktuell. Vad är otillbörligt och vad är tillbörligt? Vi hävdar förstås att våra påtryckningar är tillbörliga, även om andra kanske ser lite annorlunda på saken. Men det är ju trots allt ett senare problem. Låt undersökningen börja.

 

Sartres och existentialismens grundfilosofi

Jean Paul Sartre

Sartre förnekade tanken på en gemensam mänsklig natur. Det finns inget utanför människan att bygga sitt liv på. Varje människa är unik och måste därför själv finna det som är värdefullt för henne. I och med dessa perspektiv knöt Sartre an till homo-mensura-satsen som formades av filosofen protagoras (400-talet f Kr). Han tog också avstånd från tanken att moralen, vad som är rätt och fel, gott och ont, vilade på gudomlig grund. Utan endast sådant som människan kan uppleva som värdefullt eller sådant som har värde för relationer mellan människor, t ex vänskap, kärlek och fred, har ett verkligt värde.Med andra ord eftersom det inte föreligger någon intelligent design bakom livet finns det inget gott, ont, rätt eller fel i objektiv mening.

Man skulle kunna tro att detta gudlösa perspektiv utesluter religion, men de humanister som förenar sin åskådning med exempelvis kristendom accepterar tanken på en gud. De menar istället att Gud har gett människan själv ansvaret för sitt liv och utrustat henne med förnuft och samvete. Denna grundtanke delar Sartre med humanisterna.

Sartre hörde dock till de ateistiska existentialisterna, som formade sina tankar efter Nietches devis ”Gud är död”. Jostein Gaarder kallar Sartres filosofi för en ”skoningslös analys av människans situation när ”Gud är död”.  Men Sartre var inte nihilist. Nihilisterna som ju på grund av bristen på Gud ratar alla normer och värden i livet, och följaktligen lever under parollen: ”Allt är tillåtet”. Om Nihilisterna då anser att en värld utan Gud, utan, mening, är en enda lång meningslös raksträcka mot en lika meningslös död. Varats olidliga pissighet, typ, så menade Sartre istället att just på grund av detta faktum måste vi ta ansvar för oss själva och varandra, och att det är vi som ska ge mening åt vår tillvaro: ”Att existera  är att skapa sin egen tillvaro”.

Oavsett om jag kan finna något mönster i tillvaron är det jag själv som måste komma fram till vad jag vill leva och dö för. Och detta oberoende av hur genomtänkta och riktiga svar jag kan överta från andra.

Utmärkande för existentialismen är synen på människan som en fri varelse som själv är ansvarig för sina ställningstaganden och val av handlingsalternativ. Människan blir vad hon själv väljer att göra sig själv till. Med äkta Ulf Lundell-logik a la´ ”en inställd spelning är också en spelning” förkunnade existentialisterna: ”Väljer hon inte har hon ändå valt” Hon överlåter nämligen i det läget valet på någon annan eller på opersonliga yttre omständigheter. Faller människan för det yttre trycket hon utsätts för av inlärda konventioner, andra människor och samhället förlorar hon sig själv och blir en så kallad ”dussinvarelse”, ett opersonligt ting.

Sartre myntade ett uttryck, ett koncept, som blev existentialisternas slagord, nämligen: ”Existensen föregår essensen”, vilket betyder att människan existerar från första början, att hon förekommer eller uppträder i världen och får sin definition först efteråt. Enligt existentialisterna kan hon omöjligen definieras eftersom hon ingenting är. Hon blir ingenting förrän först senare, hon blir vad hon själv skapat sig till.  Det finns sålunda ingen mänsklig natur eftersom det inte finns någon gud som skulle bestämma den.

Existentialismens första princip är att människan är inget annat vad hon själv gör sig till.

Att våga välja det man tror på och inte bara göra det som man tror att andra förväntar av en, det är att leva ett ”autentiskt” liv. Detta är målet i den existentialistiska människosynen

Människan är enligt Sartre ”dömd till frihet”.  Han skriver: Citat ”Om existensen verkligen föregår essensen, kan man ju aldrig förklara något genom att hänvisa till en fix och given människonatur, med andra ord: här råder ingen determinism, människan är fri, människan är lika med frihet. Om å andra sidan  Gud inte existerar, så står vi inte inför några värden eller bud som kan rättfärdiga vårt uppförande.

Vart vi än vänder oss inom värdenas ljusa domäner kan vi omöjligt finna något försvar eller någon ursäkt. Det är vad jag vill uttrycka när jag säger att människan är dömd till frihet. Dömd, eftersom hon inte har skapat sig själv, och ändå fri eftersom hon en gång utslungad i världen bär ansvar för allt vad hon gör.” Slutcitat

Summan av kardemumman är således att vi är slavar under friheten och ingen egentlig mening i livet står att finna eftersom, ”Gud är död” och vi har bara oss själva att skylla på när vi förvandlats till monster.

Hoppas ni känner er harmoniska, glada och fria nu.

[text_box class=”red”] Författare okänd, ämne Sociologi A. [/text_box]