Nya tider nya trender

[highlight color=”purple”]Följande uppsats skrevs 1998 som en första outline för en C-uppsats i ekonomi. Det är alltid intressant att titta i backspegeln, att läsa en gammal profetia om framtiden. Nedanstående text gör dock inte bort sig, som så ofta är fallet när man ska ge sig på att syna framtiden. Om du är intresserad av ekonomi, utvecklingen av fonder och aktier rekommenderar vi sidan pensionssparande.eu som bland annat analyserar PPM-fonder. [/highlight]

Västvärlden liksom stora delar av vår övriga omvärld är under omvandling. Det är inte det att omvandling inte skett förut, vilket framgår tydligt av ovanstående redovisning, utan snarare med viken hastighet det sker nu. Dessutom medför ny teknologi samt den ökande globaliseringen helt nya förutsättningar för företagande och krav på anpassning.

En klar trend inom västvärlden är den ökande ojämlikheten inom länderna. Mellan 1981 och 1996 ökade klyftorna mellan fattiga och rika i så gott som samtliga OECD-länder, efter en period av snabb utjämning 1950-80. Detta är självklart en följd av den kraftiga strukturomvandlingen menar framtidsforskare Å.E. Andersson Det går fortare att riva ner än att bygga upp. Precis som under slutet av 1800-talet växer en ny klass av superkapitalister fram, som t ex Microsofts B. Gates som snart är rikast i världen genom tiderna (VA nr. 13).

Till detta skall också läggas trenden att samtidigt som globaliseringen ökar, ökar också regionaliseringen. Eller för att uttrycka sig annorlunda. Samtidigt som produktion och konsumtion sprids över allt större delar av världen finns också en trend mot koncentration. Exempel på regionaliseringen är på ett övergripande plan de handelsblock som formas i olika världsdelar såsom ASEAN i Asien, NAFTA i Nordamerika och EU i Västeuropa. Även inom länderna som ingår i handelsblocken finns en i allra högsta grad ökande trend mot regionalisering. I Europa har det under en längre tid pågått en koncentration av ekonomiska aktiviteter i den s k ”blå bananen”. Denna banan är en metafor för det geografiska område som sträcker sig genom Västeuropa från Irland ned till Italien. Tredje världen upplever enorma problem med den koncentration som sker i ”megastäderna”. I Sverige har Stockholmsområdet utsatts för en ökad koncentration av ekonomiska aktiviteter. På ett mikroplan innebär trenden mot koncentration att företag som förut varit konkurrenter, samarbetar inom specifika projekt som går under benämningen virtuella organisationer, sammanslagningar och fusioner etc blir allt vanligare (VA nr.13).

Det lättflyktiga kapitalet skapar en stor osäkerhet för företagen, då man tvingats inse att vi lever i en global värld där investerarna, i realtid, kan flytta sina investeringar med en knapptryckning oavsett var i världen de befinner sig och var de än väljer att investera. Den princip som är rådande på marknaden är den s k vinstmaximeringsprincipen. Den går i korthet ut på att företaget skall maximera värdet på aktien för att tillfredsställa sina ägare och på detta sätt kunna erhålla marknadens förtroende vid utgivning av aktier, vilket i en förlängning innebär att företaget erhåller kapital för tillväxt till ett rimligt pris. Detta medför att företagen straffas omedelbart i form av sjunkande aktiekurser när de skickar negativa signaler till marknaden, vilket i en förlängning betyder dyrare kapital när företaget skall nyemittera.

Ledningen brukar följa den s k signalteorin för att förvissa marknaden om att företaget sköts effektivt. Detta brukar oftast ske via rationaliseringar i form av varsel. Ett säkerställt samband är det att företaget belönas när varsel sker pga rationaliseringar. Detta har till syfte att öka produktiviteten, och straffas när varsel sker pga arbetsbrist. Det händer dessutom att en del företag varslar mer än vad som är ekonomiskt nödvändigt i sin iver att höja priset på aktien.

Beteendet visar att aktieägarna står mer i fokus än någonsin tidigare och att synen på arbetskraften förändrats. Detta medför sammantaget att ledningen måste ta större hänsyn till marknaden idag än vad som tidigare var vanligt och att detta i slutändan får konsekvenser för såväl individerna som hela ekonomier i form av ökad arbetslöshet och osäkerhet (Dagens Industri nr. 92, 1997).

02/10/2013

Fokus – tv-mediet – Sociologi B

Den här uppsatsens syfte är att utifrån ett samhällsteoretiskt perspektiv diskutera media, och dess inflytande på samhället och människorna. Basen för diskussionen utgörs av Bourdieus ”Om Televisionen”.

Jag kommer att titta närmare på medias maktstruktur, och hur denna struktur påverkar maktbalansen i samhället. Dessutom kommer jag diskutera media ur ett rent sociologiskt perspektiv i ett försök att analysera medias psykologiska makt på människan. Slutligen berör jag med Bourdieu som utgångspunkt den utbredda kommersialismen inom media idag. Och vad detta får för konsekvenser på bland annat kulturproduktionen i vårt samhälle.

Media och Makt

Dagens globala ekonomi karakteriseras av en ändlös ström av information, kapital och kulturell kommunikation. Det är dessa flöden av information som dikterar villkoren för såväl konsumtion som produktion. De ligger bortom politisk kontroll, således skänker dessa flöden en enorm makt åt dem som kontrollerar dem. Det är då högst oroväckande att så få aktörer kontrollerar det mesta av världens mediaflöde.

Kapitalet äger media och styr således också till stor del vilka röster som ska få höras. Den amerikanske skådespelaren Denzel Washington sade, i början av året, till det politiska magasinet ”George”: ”Politiska förgrundsfigurer som Martin Luther King skulle aldrig ha fått någon genomslagkraft idag. Säger du inte vad marknaden vill höra existerar du inte” (Citatet är ungefärligt och den svenska tidningen som publicerade Washingtons uttalande har försvunnit ur minnet).

I ljuset av detta uttalande är det intressant att följa den antikommersialistiska rörelse som visade sig för världen under G-7-ländernas möten i Seattle och Schweiz i början på det nya årtusendet. Dessa radikala grupperingar hade för bara tre årtionden sen fått spaltmeter ägnade åt sig i pressen, men nu år 2000 är de i bästa fall förpassade till notisernas värld. Intressant är också att det största, eller rättare sagt det enda stora, artikel, och försök till analys, jag läst om denna radikala gruppering var på en av de stora kvällstidningarnas kultursidor! Tv rapporterade endast med ett fåtal bilder från kaoset i Seattle. Det rent visuella, med unga män och kvinnor i svarta kåpor, som slog sönder skyltrutor och kastade sten mot polisen, var det enda som fick utrymme. Ingen genomgående analys eller ens någon direkt förklaring till ”revoltens” underliggande orsaker stod att finna.

Den 11 september 2000 rapporterade TT från de stundande olympiska spelen i Sydney att tusentals demonstranter försökt hindra deltagare och journalister från att komma in i en byggnad där ”Världsekonomiskt forum” höll sitt möte. Telegrammet beskrev det tumultartade händelseförloppet i stora drag och avslutade med:

”Protesterna har organiserats av en allians som kallar sig S11 (11 september) och samlar aktivister från en lång rad grupperingar. Den gemensamma nämnaren är motstånd mot den rådande ekonomiska världsordningen. Vid mötet i Melbourne ska bland andra Microsofts grundare Bill Gates delta.” [Mindfields kommentar: notera att denna uppsats skrevs innan 11 September 2001]

Som konsument av media blir man förstås nyfiken på vilka dessa aktivister är, var de uppstod, var de återfinns och vad de har för mål. Det är uppenbart att något stort är i görningen när så många människor, i tre olika världsdelar, samlas för att protestera mot världsmarknaden. Men, som sagt, ingen grundligare förklaring eller analys står att finna i pressen. Och i dagens globaliserade värld är det ett måste att figurera i media om man syftar till förändring. Med största sannolikhet kommer dessa radikala grupperingar ignoreras in i glömskans värd – världen utanför media.

Upplagan på dagstidningar i Sverige minskar drastiskt för varje år. Det mesta av bortfallet hamnar hos televisionen. Detta gör att TV:s ansvar blir allt större. Men eftersom tittarsiffror blir en allt viktigare faktor för varje år vågar inte TV-bolagen göra annat än belysa det spektakulära och förvandla det banala till något spektakulärt. Jakten på tittarnas gunst och annonsintäkter förpassar de ”tråkiga” analyserna åt sidan och breder väg åt mer lättillgängliga produktioner som ”katastrof-TV” och ”dokusåpor”.

Det är också mycket oroväckande att, som Bourdieu påpekar, televisionen utsätts för ett enormt ekonomiskt tryck, eller snarare politiskt tryck, sprunget från ägarförhållandena:

”Men det duger inte att nöja sig med att säga att allt bestäms av ägarna, av annonsörerna som betalar för reklamen eller staten som fördelar subventioner. Vet man inte mer om en TV-kanal än namnet på ägaren, annonsörernas andel av budgeten och subventionernas storlek vet man inte särskilt mycket… … de riskerar samtidigt att dölja de mer anonyma och osynliga mekanismer som fortplantar alla de olika former av censur som i sin tur gör televisionen till ett så effektivt instrument för att vidmakthålla den symboliska ordningen” ( Bourdieu: 28-29).

Ägarförhållandena är förstås viktiga av flera orsaker. Bourdieu påpekar att de som har kontroll över produktionsmedlen bestämmer vad och hur något ska lyftas fram i media: ”NBC ägs av General Electric, det vill säga om någon där skulle få för sig att intervjua människor i grannskapet av ett kärnkraftverk… men det skulle ingen ens få för sig” (Bourdieu: 28). Man bör förstås heller inte glömma den kanske viktigaste aspekten av dem alla, nämligen den demokratiska. Det är särskilt i valtider pinsamt uppenbart vilken politisk tillhörighet enskilda media tillhör. Objektiviteten, och därmed demokratin, får ge vika för ägarnas politiska preferenser.

Att media, och särskilt då tv-mediet, ägs av krafter som inte är statligt kontrollerade (det vill säga av folket) utgör förstås en risk för demokratin. Att på elektronisk väg framkalla eller förstärka en presumtiv ledares karisma, samt skapa en illusion av moralisk rättfärdighet som ger samma ledare legitimitet i massans ögon är inte särskilt svårt för den som kontrollerar produktionsvillkoren inom media.

Bourdieu skriver:

”Genom sin räckvidd och oerhörda genomslagskraft får televisionen verkningar som, även om de inte är helt utan tidigare motstycke, nog får ses som enastående. Televisionen kan till exempel en och samma kväll samla fler personer kring kvällsnyheterna än alla franska morgon- och kvällstidningar tillsammans kan uppvisa av läsare. Om den informationen som levereras av ett sådant medium blir homogeniserad, för alla tillgänglig och avslipad information är det lätt att inse de politiska och kulturella följderna” (Bourdieu: 65).

Han fortsätter med att hävda att eftersom televisionens produkt konstrueras för att stämma överens med mottagarens uppfattningskategorier går hela det kollektiva arbetet ut på att homogenisera och banalisera, konformisera och avpolitisera. Dessutom ondgör han sig över att TV:s nyhetspresentatörer, debattledare och sportkommentatorer har blivit ett slags moraliska rikslikare, och gjort sig till språkrör för moralen, vad som är rätt och fel, och vad man bör tänka om ”vad de kallar ´samhällsproblemen´” (Bourdieu: 67). Detta i kombination med TV:s genomslagskraft resulterar förstås i ett enormt ansvar för de människor som har möjligheten att nå en stor publik.

Bourdieu menar att politiska faror är förenade med det traditionella sättet att göra TV eftersom bilden har förmåga att framkalla vad litteraturkritiker kallar en verklighetseffekt, det man ser tror man på. Vetenskapsmän, politiska analytiker, kulturproducenter och forskare som uttalar sig i tv, och pressen också för den delen, måste ta sitt etiska ansvar eftersom det skrivna ordet, och tv-mediet skapar i sig en auktoritet. Det är det klassiska dilemmat för den okritiske hjärnan, ordets makt är stor.

Detta fenomen att så många ”förståsigpåare” har gjort sig själva till språkrör vad som är rätt och fel på tv kan relateras till Webers tankar om vetenskapens värderelation. Enligt Weber består såväl den historiska som samhälleliga verkligheten av en mångfald av handlingar och intressen. All fakta studeras genom ”färgade” ögon, det vill säga forskarens urval och tolkning av fakta relateras omedvetet till honom eller hennes ”kulturella värden”. Därför kan aldrig kulturlivet studeras objektivt. Således bör vetenskapen aldrig enligt Weber uttala sig om värden utan endast om fakta: ”Det är alltid en oöverstiglig klyfta mellan empiriska kunskaper och värdeomdömen. Denna åtskillnad mellan ”är” och ”bör” ska hindra vetenskapsmannen från att använda sin prestige och kunskap för att hävda sina egna värderingar på andras bekostnad” (Weber: 99). Tyvärr är det nog så att nuförtiden håller inte många fackmän detta i åtanke, utan uttalar sig kategoriskt om vad de anser vara den absoluta sanningen. Detta är förstås högst beklagligt, i synnerhet då med tanke på verklighetseffekten ovan nämnt.

De största farorna med denna situation är dock kanske inte att vi matas med en ensidig, eller kanske till och med falsk, bild av våra största samhällsfrågor, utan snarare att tv kan användas som ett medel att skapa falska idéer och föreställningar om andra grupperingar av människor. Den kan förstärka en ”vi-och-dom”-känsla: ”Vardagliga händelser, triviala olyckor och incidenter, kan vara laddade med politiska, etiska eller andra implikationer som gör att de väcker starka känslor, ofta negativa sådana som rasism och främlingshat, ett hat till det främmande som uppstår ur rädsla” (Bourdieu: 35). Ett exempel på detta är ju att media (inte nödvändigtvis televisionen) har en viss förkärlek för att återge inslag från den muslimska världen med kvinnor i slöja; trots att endast en procent av världens muslimska kvinnliga population bär detta speciella klädesplagg. Detta förstärker förstås den negativa bilden av en patriarkalisk och kvinnoförnedrande arabvärld.

Vidare anser Bourdieu att TV mer och mer har förvandlats från ett instrument som återger verkligheten till ett som skapar den. Att TV:s värdering blir utslagsgivande för vår tillgång till en social och politisk existens.

Bourdieu hävdar att många intellektuella har som sitt enda mål när de framträder i media att bli kända. ”Trots sin underordnade, dominerade position inom fältet för kulturell produktion utövar de en alldeles specifik form av dominans: de har makt över de medel som krävs för att uttrycka sig offentligt, för att existera i offentligheten, kort sagt för att bli känd” (Bourdieu: 68). Det är dessa dilettanter, som åtnjuter yrkesrespekt som inte står i proportion till deras meriter, som i många fall är de enda som för sin saks talan. Detta medför förstås en ensidig, subjektiv rapportering från diverse kulturella och vetenskapliga fält.

En stor del av problemet, enligt Bourdieu, är godtycklig selektivitet. Journalisterna väljer endast att belysa det som gör sig bra i TV, och det som själva intresserar dem. Därmed ”censurerar” de andra röster som vore minst lika förtjänta av att höras. Detta om något ger dessa journalister makten att förstärka eller byta ut de rådande ideologiska impulserna i samhället.

Slutligen är det intressant att infoga Foucaults tankar om makt i denna diskussion. Han hävdar att kategorisera saker och ting, att sätta stämpel på människor, att bestämma hur vi tänker, är en form av maktutövande. Denna kategorisering är ju om något utmärkande för dagens media. ”Listmentaliteten” som ett mycket illustrativt exempel hade sin topp under det förra årtusendets sista månader. Den vackraste, smartaste, mest betydelsefulla och mest framgångsrika människan under de gångna tusen åren utsågs världen över. Denna listhysteri återfinns på tv och i pressen varje vecka. Aftonbladet har till exempel en uppmärksammad lista varje fredag på de som för tillfället är mest ”inne” respektive ”ute. Detta är, om än ett banalt, exempel på hur de som har kontrollen över media bestämmer vilka som ska höras och synas. Vilka som ska existera i den stora massans medvetande.

Foucault hävdar dessutom att det föreligger en tendens mot politisk överhöghet i västvärlden, allt och alla ska regleras:

”I den moderna välfärdsstaten – med en sanktionsbaserad kontroll av sociala hot och en modellering av önskvärda individuella levnadsbanor som sprids via massmedia – strålar historiskt olikartade former för subjekttillblivelse samman. Det är en styrning som är angelägen om att både totalisera och individualisera. Det är kan man säga, en styrningsformel som får oss att förväxla normalitetens klädnad med individuell frihet” (Foucault: 359).

Det är tv om något, med alla sina reklamavbrott och produktplaceringar, som får stå som symbol för (det skenbara?) överflödssamhället. Vi är inte i någon mån friare trots att vi har över tusen olika modehus att välja kläder mellan, men tanken är att detta ska få oss att känna oss friare. Ty vem vill upptäcka den sanna fasan i att ha köpt samma svindyra tröja som grannen, och genast bli reducerad till en osjälvständig dussinvarelse…?

TV – en social kraft

Kanske är det dock så att Bourdieus kritik av televisionen är lite väl onyanserad. Man får känslan av att han målar upp en bild där tv i sig är ett oberoende monster som lever ett eget liv, fristående från människorna. Ett populärt uttryck bland mediakritiker var länge att ”media är budskapet”, det vill säga att det inte har någon större betydelse vilken djup produktionen uppvisar, utan snarare, krasst uttryckt, att TV-n står för rörliga färgbilder som underhåller den lättroade massan. Men, jag anser att detta är att avfärda fenomenet tv på ett alldeles för lättvindigt sätt. Dokusåporna är kanske det tydligaste exemplet på att TV-n i sig inte lockar tittarna utan att mediet kan vara ett socialt medium som tillhandahåller oss sociala impulser.

Vi tittar på dessa program för att kunna identifiera oss med, och studera andra människor (om än i ett konstlat habitus).

Dessutom fungerar dessa program som ett socialt substitut för ensamma människor. Vad jag vill ha sagt med detta är att man nog inte i alla sammanhang bör se tv som ett fristående subjektivt fenomen, utan endast som ett forum, en kanal för mänsklig interaktion (även om den i de flesta fall är ensidig). Människan är större än mediet, människan är budskapet.

Durkheim påvisar hur sociala strukturer och institutioner inte enbart kan förklaras utifrån specifika egenskaper eller psykiska tillstånd hos enskilda individer. Han pekar istället på hur överindividuella krafter formar ett kollektiv. Durkheim menar att den sociala verklighetens objektivitet existerar frikopplad från och utanför individerna:

”…den totala samverkan mellan individerna resulterar med tiden i en objektiv ordning, som går bortom det som existerar på individnivå och som följer sina egna överindividuella principer … Den sociala, överindividuella ordningen är den primära, medan individernas handlingar och föreställningar är en härledning eller verkan av den … sociala fakta utövar ett tvång mot individerna” (Durkheim: 78-79).

Han menade att även på områden där vi upplever frihet, där vi känner att våra val är utslag av vår fria vilja är detta ändå en följd av någon form av socialt tvång. Och att människors idéer, begrepp och föreställningar, hela deras verklighetsuppfattning, är resultatet av en social eller kulturell påverkan. En av de starka överindividuella faktorerna, enligt Durkheim, är språket: ”När individerna växer upp inom en språkgemenskap, tillägnar de sig också kollektivt givna sätt att tänka och kategorisera …det råder ett samband mellan den sociala strukturen och det sätt på vilket verkligheten struktureras genom språket” (Durkheim: 81). Hade Durkheim verkat i vår tid vad skulle han då inte ha sagt om nutidens massmedia i allmänhet och televisionen i synnerhet? Inget enskilt kulturellt fenomen har haft en sån genomgripande genomslagskraft som televisionen.

Det är lätt att tänka sig att han skulle ha sett televisionen som en starkt socialiserande kraft. En överindividuell struktur som hjälper till att reproducera de sociala strukturerna i vårt samhälle. De kollektivt påverkade tankemönstren, som gör det möjligt för individerna att få en ordnad verklighetsuppfattning, borde ju rimligtvis förstärkas av televisionens kraft. Dessutom har ju detta mediums intrång gjort det möjligt för en globaliserad ”Vi-känsla”. Det är lätt att tänka sig att till exempel ”amerikanisering” av flera västländer möjliggjordes till största delen av den rörliga bildens uppfinnande.

70-talisterna var de första som fick tv med bröstmjölken. Deras referensramar skapades inom ett elektroniskt landskap. John Bickford Jrs tankar om socialisationsprocessen påminner till stor del om Durkheims: .” :

“Every individual is to a large degree a product of the environmental influences that shaped his development; the experiences of the child in every sphere direct the manifestation of adult belief and value systems, morality, personality, and behavioural patterns.”

Bickford Jr utvecklar sedan detta tankemönster med att fastställa att den sociala och kulturella miljön är bland de starkaste påverkande faktorerna; att alla generationer är definierade av något övergripande, som utan urskiljning penetrerar hela det sociala spektrumet, som till exempel ett krig eller ekonomisk depression. 70-talisterna)1 har dock varken upplevt något större krig, eller depression. De är i stor grad helt definierade av media. De talar samma språk, samma jargong, och har utvecklat likartade referensramar via i stort sett samma tv-program.

Under en lång tid har västvärlden konsumerat samma bilder och budskap via media. De kulturella ikonerna är i huvudsak de samma överallt. Och eftersom den kulturella sfären, enligt Durkheim och de flesta sociologer, är en faktor som i allra högsta grad definierar vårt sociala väsen har detta om något banat väg för den globaliseringsprocess vi nu ser skölja över världen. Jag återkommer till detta senare.

En annan aspekt av denna extrema exponering av mediala impulser manifesterar sig i, vad man i USA kallar, ”media-awareness”. Det vill säga den elektroniska kulturens barn är väl medvetna om medias olika manipulativa trick för att förföra konsumenten. De låter sig inte luras av medias uppmålade värld av vackra människor och överflöd. Denna medvetenhet om medias eufemistiska bild av produktionsförhållandena i kombination med deras uppfattning av världen som den verkligen är resulterar i ironi, cynism och en allmänt uppgiven syn på framtiden.

De elektroniska budskapen de bombarderats med är motsägelsefulla, och leder till alienation. Mediakonsumenten känner sig alienerad från medias skönmålade värld och den faktiska verkligheten. Habermas berör detta fenomen i sin tes om systemets kolonisering av livsvärlden. Han hävdar att den hårda konkurrensen mellan företagen tvingar dem till intensiv marknadsföring och reklam som syftar till att påverka konsumentens behov och identitetsuppfattning. De skapar behov som konsumenten tillgodoser genom att köpa deras varor och tjänster: ”Resultatet blir kriser i livsvärlden, som kommer till uttryck i upplevelser av meningslöshet… och osäkerhet om den personliga identiteten och var man hör hemma. Detta är livsvärldselement som endast kan skapas kommunikativt” (Habermas: 398).

Dessutom har människan aldrig blivit utsatt för ett sådant veritabelt bombardemang av budskap och information. Valfriheten ter sig enorm, möjligheterna oändliga. Den kanadensiske författaren Douglas Coupland anser att detta postmoderna fyrverkeri av möjligheter tenderar att leda till: “Option Paralysis: The tendency, when given unlimited choices, to make none” (Generation X: 149).

Kommersialismen – kulturens fiende nummer ett?

Mycket av kritiken man nuförtiden hör om media handlar allt mer om dess ökade kommersialisering. Bourdieu använder sig av termen audimat, som är den franska publikmätningsmetod som i huvudsak TV-kanalerna använder sig av.

”Detta mått har blivit den yttersta värdemätaren för journalister även i de mest självständiga organ … Annars sitter en audimat i bakhuvudet på alla journalister, och en ”audimat- mentalitet” har trängt in på redaktioner och förlag: överallt tänker man i termer av försäljningsmässig framgång” (Bourdieu: 43).

Han menar att audimat definierar kommersialismens logik och därmed bestämmer kulturproduktionen i sin helhet, och, detta är viktigt, dessutom pekar Bourdieu på att mänsklighetens kulturella skapelser har producerats tvärs emot marknadens logik. Det är i ljuset av detta historiska faktum högst oroväckande att denna ”audimat- mentalitet” tränger allt djupare in i den vetenskapliga sfären. Som exempel kan man ju ta den filosof (den enda som frekvent uppträtt i TV de senaste åren) som brukade häva ur sig en massa obegripliga och dubiösa teorier i Robert Aschbergs produktioner i mitten av 90-talet. De namnkunniga filosoferna i Sverige är dock som brukligt ganska ljusskygga varelser.

Men, när då någon tvivelaktig karaktär framträder i TV och kallar sig filosof; och när denne människa framställs av TV-folket som en nidbild av en sådan, och gör allt för att själv förstärka denna karikatyr av en filosof, tappar ämnet respekt bland tittarna, folket.

Detta var för övrigt kutym ett tag i Aschbergs program, att låta de allra mest spektakulära och tvivelaktiga, akademiska typerna framföra sina åsikter på bästa sändningstid. Nu, ett halvt decennium senare, när även de ljusskygga akademikerna börjat framträda i TV har det blivit allt svårare att särskilja klåparen från ”den äkta varan”. Akademisk legimitet tilldelas såväl kreti som pleti. För den kritiske tittaren är detta en ren plåga, för den okritiske rentav farligt.

”Audimat- mentaliteten” har trängt in i avantgardeförlagen och lärdomsinstitutioner och detta riskerar att leda till, enligt Bourdieu, en rubbning av produktionsvillkoren för verk som kan tyckas vara avsedda endast för de få invigda (eftersom de inte tilltalar den breda publiken) men som på sikt skulle kunna skapa en egen åhörarskara.

Men det finns även en mycket allvarligare kritik mot kommersialismens utbredning i Tv-mediet. Aktörerna går över lik i sin jakt på högre tittarsiffror och större annonsintäkter. Robinson startade en hel trend av vad man i vissa kretsar kallar ”fascist-TV” , de så kallade dokussåporna. I första omgången av Robinson tog den först utröstade deltagaren sitt liv (de flesta är överens om att deltagandet i programmet var en bidragande orsak till detta), i TV3:s ”Baren” förra veckan slogs deltagarna med järnrör och knytnävar2, och i femmans nystartade ”Big Brother” har redan två av deltagarna hoppat av eftersom pressen blev för stor. Den senaste att hoppa av blev till och med rådd till det av sin psykolog.

Ett annat relativt nytt fenomen är de pratprogram som uppstod i USA för något decennium sedan, nämligen alla dessa ”shower” som tar upp ämnen som ”Jag har ett incestuöst förhållande med min mor”, ”Jag har haft sex med hela vintergatan” och ”Mitt namn är perversion, hör mig mjaua”. Ingenting är längre heligt. Det mänskliga och allra mest privata exploateras inför världens ögon. De sociala och privata sfärerna som tidigare betraktats som tabu i TV har nu, inför de allestädes närvarande och manipulerande kamerorna, förvandlats till sociala experiment kryddat med lättillgängliga lekinslag. Bourdieu hävdar att dessa produktioner är utslag av rent fjäsk för publiken i och med att de tilltalar voyeuren och exhibionisten inom oss.

De båda sistnämnda begreppen är dock inget annat än två fenomen som varit naturliga så länge det funnits människor. Att se och bli sedd är grundläggande för vår mänsklighet och att detta nu exploateras av televisionen är inte på något vis överraskande. Inte heller går det (det kanske inte ens är önskvärt att) hejda detta förlopp. Därmed inte sagt att producenterna inte har något som helst ansvar för de människor som väljer att delta i dessa produktioner. Det måste någonstans dras gränser för dessa program hur lukrativa de än må vara. Och det är väl kanske däri den största problematiken ligger. Vem ska våga dra gränser när man riskerar att förlora marknadsandelar på kuppen?

TV inte bara av ondo?

Kritiken mot media i allmänhet och televisionen i synnerhet är från den intellektuella sfärens sida ganska hätsk. Genom att titta på tv blir massan blir duperad, förslöad, fördummad och utvecklar identitetsstörningar heter det. Dessutom använder diverse politiska organ och olika intressegrupperingar tv som ett instrument som ett led i att få sin vilja igenom – som ett maktinstrument.

Det finns dock alltid två sidor av samma mynt. För man bör heller inte glömma att vi genom samma medium lättare kan identifiera oss med främmande kulturer, lära oss utländska språk och så vidare. TV-n har verkligen sedan dess genombrott varit en faktor i den ökade globaliseringen och toleransen folkslag emellan. Den har i allra högsta grad bidragit till vad Weber kallar ”avförtrollning”, det vill säga den avmystifiering som skett i världen genom historien. Televisionen har makten att genom främmande kulturers televiserade draman, eller genom djuplodande dokumentärer krympa det sociala rummet.

Detta medium är som denna uppsats visat ett mycket kraftfullt instrument som i rätta händer kan hjälpa, men i fel händer stjälpa. Precis som det muntligt uttalade, eller det skrivna ordet. Precis som det alltid varit och kommer att förbli. Oavsett vilka kommunikationsmedel som uppfinns kommer det alltid vara människan bakom ”maskinen” som kommunicerar med mottagaren. Mediet i sig är aldrig ett budskap.

Litteraturlista:

Bickford, Jr., John H. A Generation Lost in Space. Online: Http://www.geocities.com/collegepark/1150/genx.html. 10 Oct. 1999.

Bourdieu, Pierre (1998): OM TELEVISIONEN. Stockholm: Brutus Östlings Bokförlag Symposion.

Coupland, Douglas (1992). Generation X: Tales For an Accelerated Culture. London: Abacus

26/07/201326/06/2013

Will nature tolerate Human Defiance?

Skrivuppgift, Engelska 1.

As we are approaching the second millennium we are becoming more and more alienated from nature. Science is, in fact, trying to defy the unbreakable laws of evolution. Which were once regarded as being untouchable.

These signs of alienation are everywhere. Let me draw up some self-explanatory examples: No one wants to grow old before they die, and plastic surgery makes sure that you do not have to. Words and body-language are being replaced by ones and zeros. And DNA-engineers are examining the possibility of”improving” mankind by altering its very core, namely, the genes.

And if their intentions are to be realized it will be the end of handicap and other deviations. It will result in the birth of a super human – free from flaws, and neither God nor nature will be credited for design. It will truly be the finest hour of science. Or will it? Could it be that science, by playing God, is putting the human race in jeopardy? To me everything seems upside down. It is matter over mind.

Furthermore, Computer engineers have created an artificial reality for us. I am of course referring to the virtual reality technology (and the Internet), that enables us to communicate, travel, do our errands and even satisfy our sexual needs through the computer. But, have these devices been created just for decomplicating life ? Are they merely convenience-tools? Or are they, in fact, tools created as a means of escape? And if that is the case: Why would we try to invent an artificial reality?

I believe it has to do with the fact that we cannot stand ourselves. Two million years of evolution spawned (what we so eloquently refer to as the crown jewel of creation)the birth of man. But, a hundred thousand years of additional evolution has made the collective human-conscious disappointed. We still have not managed to erase the many flaws of the human nature. Various disasters caused, directly or indirectly, by humans (such as famines, wars, pollution and oppression) are still present and increasing. But instead of facing our greatest fear – ourselves – we are trying to escape the hardships of life with the help of the cutting edge technology that science provides. Science is trying to accomplish what evolution failed to. Namely, to create the flawless human being. This will undoubtedly result in further alienation from nature.

Only time can tell what awaits us in the future. Maybe all the new technologies will manage to defy nature and spawn happiness for the next generation. Maybe not. But it is, however, important that we ask ourselves if we want the human of tomorrow to be a DNA/plastic-improved being that communicates with ones and zeros. And even more importantly – will nature tolerate such a creature?

26/06/201326/06/2013

”Americans have no culture”

Uppgift Engelska 1.

The statement Americans have no culture shouldn’t be taken literally. It is of course quite obvious that every nation or state possess some form of culture. Culture defines peoples way of life, way of thinking and how they act within a given geographical area. Culture is art, science, literature and religion. But it is also cultivation (spiritual), good manners, tact and common sense. And I think it is the latter definitions of the concept culture that has made the headline such a common phrase. Because it is ”common knowledge” in Europe in general and in ”cultural strongholds”, such as England and France, in particular that Americans are boorish, rude and that they lack all signs of common sense. They find the big country in the west to be sick. And American produced movies, TV-shows and music is considered symptoms of disease. But to me it all strikes me as pompous boloney. Because, really, who is to say what good cultural really is? To use an old cliché: isn’t up to the eyes of the beholder?

To illustrate the cultural snobbism in Europe one could use the film industry as example. In Europe American blockbusters are considered to be mental food to the slow-witted. Still, people all around the world enjoys and gets happy by these movies. They want to escape the everyday- life and experience something great – something where everything is black and white. They want escapism. And Hollywood provides it.

And let us be honest the epic saga about Luke Skywalker and his struggle against the evil space empire, in Star Wars, is nothing but a master piece of escapism film making and it could not have been done anywhere but in USA. And the reasons for that lies in the fact that USA has got the most dynamic and powerful cultural climate in the world. Simply because American movie makers are let to ignore the difference between art and entertainment. They lack the inhibitions European colleagues are forced to be stuck with as a legacy from an old history.

European culture is because of its history precocious, over-pretentious and pompous. America, however, is still in its youth and is like children in general more creative and playful – and this youthfulness has colored the cultural climate in a positive way, but (no offense) it has on the other hand made Americans somewhat shallow, egoistic and boorish – just like children in general. Therefore the above headline is such a common phrase in Europe (you almost never hear it in the new world).

So, as a conclusion, I think that the statement ” Americans have no culture” have its origin in European contempt for the American way of life and all its shallow ideals and jealousy for its dynamics.

26/06/201326/06/2013

Vetenskapsfilosofi och Etik – de forskningsetiska aspekterna av Milgrams lydnadsexperiment

Uppgift Psykologi A: Reflektera över de forskningsetiska aspekterna av Milgrams lydnadsexperiment samt de mått och steg han vidtog för att bedriva etiskt korrekt forskning.

Denna fråga skulle förstås inte ens behöva diskuteras om det inte vore för faktumet att försökspersoner som blivit utsatta för experiment, som på något sätt kunnat skada deras psykiska välbefinnande, i själva verket tagit skada även efter de fått reda på att allt bara var ett ”oskyldigt” experiment.

Flera är de personer som deltagit i socialpsykologiska experiment som efter en lång tid efter experimentet lidit av stress-syndrom. Det har med andra ord ingen betydelse att de fått reda på att det de just upplevt var ett experiment. Som nån kändis sa efter att ha blivit lurad i TV 3:s ”Blåsningen”: ”När allting hände kändes det verkligt. Det är svårt att skaka av sig den känslan trots att jag vet att det bara var på skoj. Det som har hänt har hänt vilket som.”

Då förstås frågan: Kan dessa experiment rättfärdigas av det vetenskapliga intresset? Är det värt att vissa människor tar skada om det är nödvändigt för att forskningen på området skall gå framåt? Det är väl egentligen den sistnämnda uppfattningen Milgram förfäktar när han försvarar ”deception”-experiment, även om han försöker vrida till det så att frågan egentligen handlar om huruvida någon tar skada överhuvudtaget. Dessutom hävdar han att lekmän, det vill säga allmänheten, försvarar nödvändigheten av dessa experiment, i och med att i någon undersökning ansett att frågan om ”deception” är av underordnad betydelse.

Vidare kan man ju likt, Milgram, hävda att många andra forskningsområden är mycket skadligare. Särskilt då inom medicinområdet. Slutligen: Så länge man kan utföra experiment på djur som i slutändan slutar med att de per automatik dör och försvara detta med att det görs i mänsklighetens intresse borde man också kunna utsätta människor för socialpsykologiska experiment som på sin höjd resulterar i någon månads sömnlöshet.

Vad vidtog då Milgram för mått och steg i sin forskning? Vad var det som det brast i som satte igång hela diskussionen? Om man utgår från de etiska riktlinjerna som målas upp i Atkinsons ”Ethical issues in psychological research” är svaret givet: Det brast i nästan allt.

Den första principen är att mänskliga försöksobjekt inte får utsättas för risker som är högre än de risker de stöter på i vardagslivet. Ingen kan på fullaste allvar, inte ens Milgram själv, hävda att normala människor stöter på en situation där de ska tillfoga en annan människa skada endast för att en annan människa beordrar dem att göra så.
Den andra principen föreskriver att försökspersonerna måste delta frivilligt i studien, och tillåtas dra sig ur den när de så önskar, samt informeras i förväg om komponenter i experimentet som kan tänkas influera deras samarbetsvilja. Den sista punkten bröt som bekant Milgram mot å det grövsta.
Den tredje och sista principen förbjuder att experimentet inkräktar på individens privatliv, och ingen information om individen får publiceras utan dennes samtycke. Denna punkt verkar det dock som Milgram respekterade.

Till Milgrams försvar bär dock tilläggas att dessa etiska principer skapades efter hans experiment. Dessutom avlutade han alltid varje session med att informera deltagarna om syftet med undersökningen de just deltagit i, samt en förklaring över tillvägagångssättet. Vidare fick deltagarna möjlighet till ett lugnande samtal med deras ”offer”. En detaljerad rapport om undersökningen skickades också ut till samtliga deltagare efter dess slut. Dessutom anlitade Milgram en psykiatrier som fick i uppgift att undersöka huruvida deltagarna tagit skada av undersökningen eller inte.

Slutligen bör det sägas att en tid efter experimentet skickade Milgram ett frågeformulär till de människor som deltagit i hans experiment, däri syftet var att klarlägga deras inställning till experimentet de deltagit i. Resultatet pekade på att en övervägande majoritet var positiva till experimentet. Kritiker hävdar dock att resultatet är ett utfall av ”kognitiv dissonans”, ju mer försökspersonerna hatade experimentet ju mer troligt är det att de i efterhand hävdade att de var för det. Ett slags ”Stockholmssyndrom” skulle man kunna säga. Men hur det än ligger till med den saken så var det ändå en procent som inte hade velat vara med i experimentet och som med all förmodan tagit skada av det. Och en procent är i detta sammanhang en procent för mycket, om man ska följa de etiska principerna. Därför vore det omöjligt för Milgram att utföra samma experiment idag.

Ge förslag på hur man skulle kunna förändra Milgrams experiment för att genomföra det igen idag med tillstånd från HSFR.

”Varken forskningskravet eller individskyddskravet är emellertid absoluta utan måste alltid vägas mot varandra. [Min kursiv] Inför varje vetenskaplig undersökning skall en vägning göras av värdet av det förväntade kunskapstillskottet mot möjliga risker i form av negativa konsekvenser för berörda undersökningsdeltagare/uppgiftslämnare och eventuellt för tredje person. Såväl kortsiktiga som långsiktiga följder skall därvid beaktas”

Ovanstående rader är av yttersta betydelse eftersom de skapar en gråzon. Och det är i denna gråzon vi måste uppehålla oss om vi ska utföra ett riktigt socialpsykologiskt experiment. Vi får helt enkelt hävda att kunskapstillskottet är enormt och risken för psykiska skador hos de deltagande minimal. I slutändan handlar det ändå alltid om en definitionsfråga. Vad som kan definieras som skadligt kan lika gärna definieras som lätt obehagligt…

Till exempel berättade en lärare i psykologi på Karlstads universitet att de utfört experiment där de hällt i vissa deltagare alkohol utan att informera dem om att det var just alkohol. Därmed spelade de i gråzonen jag nyss nämnde. Det ligger i allmännyttans intresse att forska i alkoholens olika effekter, och så värst skadligt är väl ändå inte alkohol. Det kan på sin höjd resultera i lite obehag. Man skulle ju lika lätt hävda att alkohol är väldigt skadligt och det var djupt oetiskt av KAU att inte informera deltagarna om att de skulle använda sig av starksprit i undersökningen. Det är som sagt en definitionsfråga.

Vad det gäller de fyra huvudkraven som HSFR föreskriver så kan vi redan på planeringsstadiet bortse från de två första eftersom de inleds med hjälpverbet ”bör”. De två andra huvudreglerna konfidentialitetskravet och nyttjandekravet är inget vi behöver oroa oss för eftersom vårt tillmötesgående av dessa regler ändå inte påverkar vårt lydnadsexperiment. Detsamma gäller de övriga reglerna, med ett möjligt undantag. Nämligen regel nummer 4. Vi kan komma att behöva rucka lite på denna regel: ”I sitt beslut att delta eller avbryta sin medverkan får inte undersökningsdeltagarna utsättas för otillbörlig påtryckning eller påverkan.”

Vi vill förstås vara bestämda i vårt uppträdande mot deltagarna, annars finns det risk för att syftet med hela vårt experiment går förlorat. Hela idén är ju att mäta deras grad av lydnad gentemot en auktoritär entitet, och detta kan endast åstadkommas genom stark påtryckning och påverkan. Det är här definitionsfrågan återigen blir aktuell. Vad är otillbörligt och vad är tillbörligt? Vi hävdar förstås att våra påtryckningar är tillbörliga, även om andra kanske ser lite annorlunda på saken. Men det är ju trots allt ett senare problem. Låt undersökningen börja.

26/06/2013

Människan i tjänstesamhället – inlämningsuppgift Sociologi A

Inlämningsuppgifter på Svenssons och Orbans bok

Människan i tjänstesamhället.

Kap. 10

Min forskningsfråga skulle vara ”Har de reciproka tjänsterna ökat eller minskat i det svenska postmoderna samhället”? Enligt texten hävdar ju vissa forskare att den minskat i takt med industrialiseringen och urbaniseringen. Men å andra sidan tycker man att 90-talets depression och nedmonteringen av välfärdssystemet borde ha bidragit till en smärre ökning. Det vore hur som helst intressant att undersöka denna fråga närmare.

När det gäller metodikkursen tycker jag att vi borde fått två korrekt genomförda och illustrerande kompendier på såväl en kvantitativ som en kvalitativ undersökning. jag tycker att sådana illustrerande kompendier borde på det hela taget användas mer i utbildningssyfte inom sociologin i Karlstad.

Kap. 7

Arbetet inom sjukvården delas in i vårdarbete, medicinskt arbete och administrativt arbete. Den förra kategorin är strikt reglerat av lagar och förordningar. Formella möjligheter att bryta denna reglering är begränsad. Vårdarbetet och det administrativa arbetet är dock inte fullt så formaliserat.

Läkarens huvudsakliga arbetsuppgift är att ställa diagnos och fatta beslut om behandling. Deras ansvar är enormt. Sjuksköterskorna och undersköterskorna däremot har inte alls samma ansvar vad gäller normalitet, värderingar och bedömningar.

Subordination innebär att läkarna beskriver situationer och möjligheter till handlande i ett yrke. Detta medför att undersköterskor och sjuksköterskor är underordnade läkarna. Läkarna begränsar även sitt yrke, och dikterar sjuksköterskornas befogenheter. Sjuksköterskorna utestängs, på grund av bristande utbildning, från vissa sysslor inom vården.

Undersköterskorna å sin sida är underordnade sjuksköterskorna. Om de senare har bisysslor inom vården som till exempel administrativa uppgifter samt förbereder medicinska undersökningar, så har de förstnämnda i huvudsak enklare sysslor inom omvårdnadsarbetet. Utbildningsnivån för undersköterskor är således lägre.

Kap. 8

Daniel Bell säger att tjänstearbetet innebär en ökning av livskvalitet eftersom samspelet med människor är symptomatiskt för just denna typ av arbete. Och detta innebär per automatik, enligt Bell, ökat välbefinnande.
Deras ostrukturerade intervjuer har utgått från frågeställningen: ”Vilka faktorer påverkar mötet mellan servicearbetare och kund i ditt företag” Uppföljningsfrågorna berör handlingsfrihet, kontroll, personlig involvering, och så vidare. I kapitlet i övrigt frågar de om huruvida arbeta med tjänster är ett nytt sätt att umgås, kommer den kommersiella tjänsterelationen att prägla även den normala interaktionen mellan människor när tjänstesamhället utvecklas, spänningen mellan den organisatoriska styrningen och den personliga involveringen, och slutligen hur det kan vara att jobba med människor och hur detta påverkar personligheten och synen på människor och umgängesliv i det postindustriella samhället.
De har använt sig av intervjuer, samt analyserat sekundär källor.
De säger att tjänstearbetet innebär en ökning av socialt umgänge, och att detta kan leda till att en form av social trötthet, vilket i sin tur leder till att man drar sig undan människor på fritiden.

Kap. 9

Huvudpoängen är att kvinnors möjligheter i arbetslivet hämmas av att de olika nätverkerna som utgör arbetsmarknaden är mansdominerad, och patriarkisk. Dessutom är samhället uppbyggt av män för män.

14/06/2013

Uppsats om kvinnokämpen Simone de Beauvoir

Simone de Beauvoir publicerade sin bok ”Det andra könet” 1949. Den slog ner som en bomb, och möttes av såväl jubel som stormande protester. Likväl räknas den än idag som själva standardverket för kvinnans frigörelse.

Hon föddes 1908, och växte upp i en högborgerlig familj i paris. Den miljön bröt hon sig dock fri från tidigt, och blev så småningom gymnasielärare och doktor i filosofi i Sorbonne, där hon också mötte den franske filosofen Jean Paul Sartre, som kom att bidra mycket till hennes livssyn och tankar kring kvinnans frigörelse. Det är väl kanske därför på sin plats att börja denna uppsats, med en kort genomgång av Sartres existentialistiska filosofi som var en stark inspirationskälla när Beauvoir skrev ”Det andra könet”.

Sartre förnekade tanken på en gemensam mänsklig natur. Det finns inget utanför människan att bygga sitt liv på. Varje människa är unik och måste därför själv finna det som är värdefullt för henne. Han tog avstånd från tanken att moralen, vad som är rätt och fel, gott och ont, vilade på gudomlig grund. Utan endast sådant som människan kan uppleva som värdefullt eller sådant som har värde för relationer mellan människor, t ex vänskap, kärlek och fred, har ett verkligt värde. Med andra ord eftersom det inte föreligger nån intelligent design bakom livet finns det inget gott, ont, rätt eller fel i objektiv mening.

Således hörde Sartre till de ateistiska existentialisterna. Jostein Gaarder kallar Sartres filosofi för en ”skoningslös analys av människans situation när `Gud är död´ ” (Gaarder: 460). Sartre menade att just på grund av detta faktum, att inga värden existerar utanför människan, måste vi ta ansvar för oss själva och varandra, och att det är vi som ska ge mening åt vår tillvaro: Att existera är att skapa sin egen tillvaro.

Utmärkande för existentialismen är synen på människan som en fri varelse som själv är ansvarig för sina ställningstaganden och val av handlingsalternativ. Människan blir vad hon själv väljer att göra sig själv till. Oavsett om jag kan finna något mönster i tillvaron är det jag själv som måste komma fram till vad jag vill leva och dö för. Och detta oberoende av hur genomtänkta och riktiga svar jag kan överta från andra. ”Väljer hon inte har hon ändå valt” Hon överlåter nämligen i det läget valet på någon annan eller på opersonliga yttre omständigheter. Faller människan för det yttre trycket hon utsätts för av inlärda konventioner, andra människor och samhället förlorar hon sig själv och blir en så kallad ”dussinvarelse”, ett opersonligt ting.

Sartre myntade ett uttryck, ett koncept, som blev existentialisternas slagord, nämligen: ”Existensen föregår essensen”, vilket betyder att människan existerar från första början, att hon förekommer eller uppträder i världen och får sin definition först efteråt. Enligt existentialisterna kan hon omöjligen definieras eftersom hon ingenting är. Hon blir ingenting förrän först senare, hon blir vad hon själv skapat sig till. Människan är enligt Sartre ”dömd till frihet”. Han skriver:

”Om existensen verkligen föregår essensen, kan man ju aldrig förklara något genom att hänvisa till en fix och given människonatur, med andra ord: här råder ingen determinism, människan är fri, människan är lika med frihet. Om å andra sidan Gud inte existerar, så står vi inte inför några värden eller bud som kan rättfärdiga vårt uppförande. Vart vi än vänder oss inom värdenas ljusa domäner kan vi omöjligt finna något försvar eller någon ursäkt. Det är vad jag vill uttrycka när jag säger att människan är dömd till frihet. Dömd, eftersom hon inte har skapat sig själv, och ändå fri eftersom hon en gång utslungad i världen bär ansvar för allt vad hon gör” (Med cykelhjälm och magen bar: 27).

Och det är just denna grundtanke att människan är fri, att hon skapar sig själv som de Beauvoir knyter an till när hon hävdar att det inte finns någon deterministisk manlig respektive kvinnlig natur ristat i kosmisk sten.

Simone de Beauvoir hävdar att varje kvinna och man är ett vara för sig, inte i sig, och måste själva ständigt transcendera sig själva, det vill säga:

”subjektet uppnår sin frihet enbart genom att ständigt nå ut över sig själv mot nya fria mål … Varje gång denna utåtgående rörelse stagnerar, dvs. varje gång som transcendens faller tillbaka till immanens sker en degradering av existensen till ett ´i sig´, av friheten till något skenbart. Detta blir till ett moraliskt felsteg om det accepteras av subjektet, om det påtvingas subjektet, tar det formen av ett svek och förtryck” (de Beauvoir: 24-25).

Enligt de Beauvoir är det som utmärker kvinnans ställning att hon likt männen äger ett autonomt subjekt, men männen och manssamhället tvingar henne att på sig rollen som ”den andra”. Om mannen i vårt samhälle har en transcendent, överskridande natur, han ger sig utanför hemmets sfär för att söka en mening och definition av sig själv, så har kvinnan tvingats till mannens. Hon har förpassats till hemmet, till det jordbundna. Och eftersom då kvinnan har samma begär efter självförverkligande och frihet som mannen, samtidigt som hon reducerats till immanens, ett objekt, menar de Beauvoir att kvinnans rådande situation är i det närmaste ohållbar. Hur skall hon kunna hitta oberoende i en oberoende ställning? Jostein Gaarder skriver: ”I vår kultur är det kvinnan som har blivit ´det andra könet´. Det är bara mannen som framstår som subjekt. Kvinnan är bara ett objekt till mannen. Och därför har hon fråntagits ansvaret för sitt eget liv” (Gaarder: 464).

Enligt de Beauvoir är då feminismens uppgift att frigöra kvinnan från hennes objektifiering. Hon måste frigöra sig från sin beroendeställning till mannen, och ta ansvar för sitt eget liv. Det är nämligen inte bara mannen som förtrycker kvinnan, hon förtrycker sig själv i lika hög grad. Hon bär det yttersta ansvaret för sitt eget liv, och därmed också för sin egen frigörelse. Existensen föregår som sagt existensen. Med samma logik är flickan människa innan hon blir kvinna. Karaktärsdragen i en människa, den så kallade ”kvinnligheten” i en kvinna är endast speglingar av kulturen:

”Man föds inte till kvinna, man blir det. Den gestalt som människohonan kommer att anta i samhället bestäms inte av något biologiskt, psykologiskt eller ekonomiskt öde, det är kulturklimatet som gestaltar det mellanting mellan hane och kastrat som kallas kvinna. Det är bara i förhållande till andra som individen kan uppfattas som det andra” (de Beauvoir: 162).

Simone de Beauvoir betonar att det är med ögonen och händerna som unga pojkar och flickor upplever världen, inte med könsorganen. Alla barn delar samma glädjeämnen och samma intressen: de går igenom samma genitala utveckling och utforskar sina könsorgan med samma obestämda lustkänslor. Hon understryker också att fram till tolv års ålder har flickan lika god fysik som sina bröder, och uppvisar samma intellektuella förmåga. Det finns inte något hon upplever som främmande att tävla med pojkarna om: ”Om hon långt före puberteten och ibland redan i spädbarnsåldern verkar sexuellt specificerad, så beror det inte på att några mystiska instinkter bestämmer henne för passivitet, koketteri och moderlighet…” (de Beauvoir: 163). Orsaken står förstås att finna i omgivningens sätt att forma in individen i redan färdiga mallar. Pojkarna ges utrymme till transcendens, medan flickorna påtvingas ett bestämt vara som förvandlar henne till ett opersonligt ting.

Simone de Beauvoir hävdar att: ”Kvinnans medvetande om sig själv bestäms inte enbart av hennes sexualitet utan återspeglar en situation som beror på samhällets ekonomiska struktur, som i sin tur återger den grad av teknisk utveckling som mänskligheten har uppnått” (de Beauvoir: 37). Hon hävdar vidare att redan innan civilisationens gryning hamnade kvinnan i underläge eftersom hon framstod som underlägsen på grund av hennes bristande styrka. Som exempel på detta nämner hon att det är endast män som är avbildade med tunga stridsklubbor. Men, i det moderna postindustriella samhället som präglas av teknologi är inga fysiska hinder övermäktiga kvinnan. Problemet är dock att det är svårt för en kvinna att slå sig in på den av männen strukturerade arbetsmarknaden, och detta ekonomiska förtryck resulterar även i det sociala förtryck hon utsätts för. ”Jämnlikheten mellan könen kan återupprättas endast när båda könen uppnått lika juridiska rättigheter, men för denna frigörelse krävs att hela kvinnokönet träder in i det offentliga näringslivet” (de Beauvoir: 39).

De Beauvoir menar att kvinnan är förpassad till hemmet och att detta binder henne. Hennes arbete är inte av omedelbar nytta för kollektivet, det producerar ingeting konkret och det mynnar inte ut i framtiden. Hon menar att husmoderns arbete får mening och värdighet först då det ingår i tillvaron för andra (läs: maken eller sönerna), som transcenderar sig själva och går ut i samhället, där de verkar aktivt och produktivt. Husmodern blir alltså inte fri av hennes arbete i hemmet, tvärtom gör det henne beroende av man och barn. Det är genom dem som hon får sitt existensberättigande, medan hon för dem endast är en obetydlig mellanhand (i alla fall upplever hon det så).

Hemmets sfär som kvinnan blivit förpassad till, och inlåst i, gör henne passiverad och fördummad. De Beauvoir förkastar totalt tanken på att människan kan nå självförverkligande i sina intressen och hobbys: ”Den sysslolösa kvinnan försöker inte få ett bättre grepp om världen, bara avskaffa tråkigheten. En verksamhet som inte öppnar för framtiden leder tillbaka till immanensens fåfänglighet” (de Beauvoir: 365). Det är bara, enligt henne, självständigt arbete som kan leda till äkta självständighet för kvinnan. Detta är hennes grundlösning på problemet.

Om kvinnorna som kollektiv träder ut i det offentliga näringslivet, och där ges samma villkor som männen uppnår de ekonomiskt oberoende. Detta skulle frigöra kvinnans subjekt från mannen och hon skulle fritt kunna sträva mot sina egna mål i livet.

Problemet är dock att samhället fortfarande är uppbyggt på ett sådant sätt att det är lättare för en man att slå sig fram i näringslivet. Han tjänar mest, och har därför större ”rätt” att ställa villkoren, till exempel var familjen skall bosätta sig, osv. Kvinnan har ett nedärvt mindervärdeskomplex, och är inte lika benägen att ta för sig i samhället som mannen. Dessutom tjänar inte mannen någonting på kvinnans totala frigörelse: ”Få önskar ur djupet av sitt hjärta att kvinnan ska lyckas förverkliga sig själv. De som föraktar henne inser inte att de skulle vinna på det, och de som dyrkar henne ser alltför mycket till vad de har att förlora” (de Beauvoir: 450). Därför motarbetas hennes emancipation medvetet eller omedvetet av männen.

Men hur mycket möjligheter som än öppnas för kvinnan i arbetslivet är hon begränsad av det biologiska faktum att det är hon som föder barn. Det är myten om moderskapets naturlighet som ställer krav på kvinnan som hon förväntas leva upp till. Därför är det mycket svårare för en kvinna att lämna barnet hemma och ägna sin tid åt karriären: ”- påståendet att det finns en lag som i himmelen eller jordens innandömen som kräver att mor och barn uteslutande tillhör varandra. Denna ömsesidiga tillhörighet är i verkligheten inget annat än ett dubbelt och ödesdigert förtryck” (de Beauvoir: 347). För att återknyta till Sartre, finns det ingen determinism, inga universella värden. Människan är fri att skapa sina egna värderingar. Därför finns det ingen himmelsk lag som säger emot att mannen likaväl kan stanna hemma med barnet som modern.

Om Simone de Beauvoir då trycker på kvinnans kollektiva inmarsch i arbetslivet, med ekonomiskt oberoende och ett raserande av det patriarkaliska samhället som följd, som det viktigaste steget mot frigörelse så är hon ändå noga med att påpeka att arbetet aldrig kan vara detsamma som frihet under kapitalistiska förhållanden.

”Det är bara i den socialistiska världen som kvinnan genom att få tillgång till det ena försäkrar sig det andra … har samhällsstrukturen inte genomgått några djupare förändringar samtidigt med att kvinnans villkor utvecklats. Den värld som alltid tillhört männen bevarar alltjämt det utseende de har givit den” (de Beauvoir: 405).

Den största kritiken som riktats mot Simone de Beauvoir är dock densamma som riktats mot de flesta samhällsteoretiker som rört sig inom socialismens utopiska värld. Ingen har lyckats framställa några konkreta lösningar för hur människan skall uppnå detta fria samhälle. Problemet för kvinnorna, och männen, är således desamma som de var när boken skrevs 1949 som de är idag år 2013: det autonoma subjektet är fortfarande bara ett begrepp i horisonten.

[highlight color=”red”]Författare Johan Olsson. Kurs Sociologi B-kurs. Analys av ”Det andra könet” av Simone de Beauvoir.[/highlight]

16/05/201316/05/2013

Castells nätverkssamhället

Manuells gigantiska verk ”nätverks samhällets framväxt” är alltför omfattande för att det skall kunna redovisas under loppet av tio minuter. Vi har istället valt att välja ur några intressanta aspekter som han tar upp sitt arbete.

Castells menar att när de gamla grekerna uppfann alfabetet omkring 700 f.k.r innebar detta en historisk vändpunkt som lade grunden för den västerländska filosofi och vetenskap som den ser ut idag. En teknisk omvandling av liknande historiska dimensioner sker nu 2700 år efter alfabetets födelse. Under 1900-talets andra hälft började ett nytt elektroniskt kommunikationssystem uppstå genom en fusion av globaliserade, specialdesignade massmedier och datorförmedlad kommunikation.

Det är just denna integration av olika medier Castells åsyftar. För första gången i historien sammanförs den mänskliga kommunikationens skriftliga, muntliga och audiovisuella former till ett enda system.

Multimedia som det nya systemet kallas kommer enligt Castells förändra vår kultur för all framtid, från hem till arbete och skolor, från underhållning till resor. Vilket det förstås redan gjort, men Castells noterar, 1995, när han skrev sin bok, att i det inledande skedet verkar alla aktörer på mediemarknaden satsa allt sitt krut på underhållningspotentialen i detta nya system. Och detta kan väl sägas gälla även nu sju år senare. Vi har fortfarande t ex inte sett uppkomsten av virtuell demokrati, och distanstundervisningar inom exempelvis skolan är fortfarande bara i sitt inledningsskede. Det är fortfarande underhållningen som står i centrum av det nya medielandskapet, och den nya tekniken.

Men, Castells påpekar att, en dramatisk expansion av sändningskapaciteten i kombination med interaktiva val missar sin potential när det inte finns någon verklig valfrihet i innehållet. Budskapet släpar efter mediet.

Och som Castells tillägger: Att vara direktkopplad till femtio olika men likadana sex- eller våldsfilmer motiverar inte den dramatiska ökningen av överföringskapacitet.

Det är just därför vi de senaste åren kunnat se hur globala multimediakonsortiums har köpt upp filmbolag, produktionsbolag, dokumentärarkiv etc. Castells teori att det är förmågan att differentiera en produkt som ger den största konkurrenspotentialen. ”I det nya systemet, med dess potentiellt mångskiftande innehåll är budskapet budskapet.”

Vidare spår Castells om att multimedialandskapet kommer att medföra ett socialt/kulturellt mönster som karaktäriseras av följande egenskaper:

För det första en omfattande social och kulturell differentiering som leder till en uppdelning av tittarna/användarna/läsarna/lyssnarna. Inte bara på det viset att budskapen separeras på olika marknader enligt sändarnas strategier, utan de kommer också differentieras alltmer av medieanvändarnas egenintressen. I det nya systemet gäller devisen ”prime time is my time”. Mediekonsumtionen blir med andra ord individualiserad. Bildandet av virtuella gemenskaper är ett tecken på denna differentiering.

För det andra kommer multimediavärlden att bestå av i grunden två skilda grupper: De interagerande och de interagerade, det vill säga de som har förmåga att välja sina mångfasetterade kommunikationskretsar och de som förses med ett begränsat antal förpacketerade alternativ. Vem som är vad kommer i hög grad att bestämmas av klass, kön, ras och land.

För det tredje innebär kommunikationen av alla slags budskap i ett och samma system som är interaktivt och selektivt att budskapen integreras till ett gemensamt kognitivt mönster. Olika kommunikationsformer lånar koder av varandra: till exempel ser interaktiva utbildningsprogram ut som TV-spel, nyhetssändningar byggs upp som audiovisuella shower, rättegångar sänds som såpoperor, och så vidare. Ur användarens perspektiv, som i ett interaktivt system är både sändare och mottagare, reducerar valet mellan olika budskap i samma kommunikationsform, med enkel övergång från det ena till det andra, det mentala avståndet mellan det kognitiva och sensoriska engagemangets olika källor. Plötsligt är mediet inte budskapet, utan budskapet är budskapet. Dessutom blir i det här sammanhanget texterna mycket mer öppna för olika godtyckliga tolkningar.

Och slutligen, multimediernas viktigaste inverkan på det sociala/kulturella mönstret enligt Castells är att de i sin domän drar in flertalet kulturella uttryck, i all deras mångfald. Deras inträde betyder slutet för distinktioner mellan audiovisuella och tryckta medier, populärkultur och elitkultur, underhållning och information, utbildning och opinionsbildning. I detta digitala universum, som han kallar det, suddas alla kulturella uttryck ut. Från de bästa till de värsta, från de mest elitära till de mest populära. Därmed bygger de upp en ny symbolmiljö. De gör virtualiteten till vår verklighet.

Castells syn på det nya uppkopplade systemet är att det har förmågan att innesluta och omfatta alla slags kulturella uttryck. Och på grund av dess existens fungerar alla slags budskap i vårt framtida samhälle binärt, det vill säga av eller på. Det är endast närvaro i detta integrerade system som gör det möjligt att kommunicera och socialisera budskapet. Övriga budskap som inte går on-line så att säga reduceras till den individuella föreställningsvärlden eller till alltmer marginaliserade subkulturer som bygger på personlig direktkontakt. Ur samhällets perspektiv är det alltså elektroniskt baserad kommunikation som är kommunikation.

Många hävdar som bekant att detta öppnar för en homogenisering av våra kulturella uttryck, alltså att ett fåtal centrala sändare helt dominerar koderna. Castells menar istället att det är just på grund av det nya kommunikationssystemets diversifiering, mångfald och smidighet som det lyckas omfatta och integrera alla uttrycksformer liksom hela spektrat av intressen, värderingar och föreställningar, inklusive uttryck för sociala konflikter.

Men priset för infattning i det här systemet blir att anpassa sig till dess logik, till dess språk, till dess inköpsportar, till dess kodning och avkodning, enligt Castells. Därför är det viktigt för olika slags sociala effekter att det utvecklas mångnodala, horisontella kommunikationsnät av typ Internet, istället för ett centralt utsänt multimediasystem, som i till exempel konfigurationen beställvideo, pay-per-view.

Uppsättandet av spärrar till detta kommunikationssystem och införandet av lösenord för cirkulation och spridning av budskap till hela systemet blir för det nya samhället helt avgörande strider. Vem som är interagerande och vem som är interagerad i det nya systemet ger en allmän struktur åt det informationella samhällets maktsystem och frigörelseprocesser.

[text_box class=”red”] Författare Per Larsson, ämne Sociologi. [/text_box]

16/05/201316/05/2013

Sartres och existentialismens grundfilosofi

Sartre förnekade tanken på en gemensam mänsklig natur. Det finns inget utanför människan att bygga sitt liv på. Varje människa är unik och måste därför själv finna det som är värdefullt för henne. I och med dessa perspektiv knöt Sartre an till homo-mensura-satsen som formades av filosofen protagoras (400-talet f Kr). Han tog också avstånd från tanken att moralen, vad som är rätt och fel, gott och ont, vilade på gudomlig grund. Utan endast sådant som människan kan uppleva som värdefullt eller sådant som har värde för relationer mellan människor, t ex vänskap, kärlek och fred, har ett verkligt värde.Med andra ord eftersom det inte föreligger någon intelligent design bakom livet finns det inget gott, ont, rätt eller fel i objektiv mening.

Man skulle kunna tro att detta gudlösa perspektiv utesluter religion, men de humanister som förenar sin åskådning med exempelvis kristendom accepterar tanken på en gud. De menar istället att Gud har gett människan själv ansvaret för sitt liv och utrustat henne med förnuft och samvete. Denna grundtanke delar Sartre med humanisterna.

Sartre hörde dock till de ateistiska existentialisterna, som formade sina tankar efter Nietches devis ”Gud är död”. Jostein Gaarder kallar Sartres filosofi för en ”skoningslös analys av människans situation när ”Gud är död”. Men Sartre var inte nihilist. Nihilisterna som ju på grund av bristen på Gud ratar alla normer och värden i livet, och följaktligen lever under parollen: ”Allt är tillåtet”. Om Nihilisterna då anser att en värld utan Gud, utan, mening, är en enda lång meningslös raksträcka mot en lika meningslös död. Varats olidliga pissighet, typ, så menade Sartre istället att just på grund av detta faktum måste vi ta ansvar för oss själva och varandra, och att det är vi som ska ge mening åt vår tillvaro: ”Att existera är att skapa sin egen tillvaro”.

Oavsett om jag kan finna något mönster i tillvaron är det jag själv som måste komma fram till vad jag vill leva och dö för. Och detta oberoende av hur genomtänkta och riktiga svar jag kan överta från andra.

Utmärkande för existentialismen är synen på människan som en fri varelse som själv är ansvarig för sina ställningstaganden och val av handlingsalternativ. Människan blir vad hon själv väljer att göra sig själv till. Med äkta Ulf Lundell-logik a la´ ”en inställd spelning är också en spelning” förkunnade existentialisterna: ”Väljer hon inte har hon ändå valt” Hon överlåter nämligen i det läget valet på någon annan eller på opersonliga yttre omständigheter. Faller människan för det yttre trycket hon utsätts för av inlärda konventioner, andra människor och samhället förlorar hon sig själv och blir en så kallad ”dussinvarelse”, ett opersonligt ting.

Sartre myntade ett uttryck, ett koncept, som blev existentialisternas slagord, nämligen: ”Existensen föregår essensen”, vilket betyder att människan existerar från första början, att hon förekommer eller uppträder i världen och får sin definition först efteråt. Enligt existentialisterna kan hon omöjligen definieras eftersom hon ingenting är. Hon blir ingenting förrän först senare, hon blir vad hon själv skapat sig till. Det finns sålunda ingen mänsklig natur eftersom det inte finns någon gud som skulle bestämma den.

Existentialismens första princip är att människan är inget annat vad hon själv gör sig till.

Att våga välja det man tror på och inte bara göra det som man tror att andra förväntar av en, det är att leva ett ”autentiskt” liv. Detta är målet i den existentialistiska människosynen

Människan är enligt Sartre ”dömd till frihet”. Han skriver: Citat ”Om existensen verkligen föregår essensen, kan man ju aldrig förklara något genom att hänvisa till en fix och given människonatur, med andra ord: här råder ingen determinism, människan är fri, människan är lika med frihet. Om å andra sidan Gud inte existerar, så står vi inte inför några värden eller bud som kan rättfärdiga vårt uppförande.

Vart vi än vänder oss inom värdenas ljusa domäner kan vi omöjligt finna något försvar eller någon ursäkt. Det är vad jag vill uttrycka när jag säger att människan är dömd till frihet. Dömd, eftersom hon inte har skapat sig själv, och ändå fri eftersom hon en gång utslungad i världen bär ansvar för allt vad hon gör.” Slutcitat

Summan av kardemumman är således att vi är slavar under friheten och ingen egentlig mening i livet står att finna eftersom, ”Gud är död” och vi har bara oss själva att skylla på när vi förvandlats till monster.

Hoppas ni känner er harmoniska, glada och fria nu.

[text_box class=”red”] Författare okänd, ämne Sociologi A. [/text_box]