Analys av empirisk undersökning på barns påverkan av film och andra medier

Post 9 of 19
Barn och medier

Medie & kommunikation B (obs, den som skickade in uppsatsen påpekar att den skrevs i början av 2000-talet)

Vårt syfte med den här undersökningen var att få en liten bild av vilken påverkan medierna har på barns verklighetsuppfattning. För att åstadkomma svar på denna fråga valde vi att göra en empirisk undersökning med såväl en kvalitativ som kvantitativ ansats.

Den kvantitativa metoden innebär att man samlar på sig en stor mängd data genom exempelvis enkäter och sedan analyserar man svaren i dessa enkäter och når förhoppningsvis en eller flera slutsatser.

Frågeställningarna i  våra enkäter utgick från barnens kännedom om Usama Bin Ladin och händelserna den 11 September. Endast en fråga var dock uttryckligt medieinriktad (”Var har du fått veta mest om Bin Ladin: TV/tidningar, föräldrar/syskon, kompisar, eller skolan”).

Vi kände att Usama bin Ladin passade utmärkt för ändamålet eftersom det var en händelse som fångade allas intresse, även barnens. Och ingen som någonsin slår upp en tidning, eller sätter sig framför TV:n kan ha undgått 11 september.

Enkäterna är utformade så att frågorna inte är ledande, även om de förstås är konstruerade i syfte att ge svar på vår grundfrågeställning om mediernas påverkan på barnen. Vår analys bygger till största delen på den kvantitativa metoden.

22 barn i åldrarna 11-14 fick ta del av enkätundersökningen. Dessutom för att öka reliabiliteten genomfördes undersökningarna på tre olika grupper barn, i tre olika städer. Vi känner att detta urval var tillräckligt stort för att vi skulle kunna urskilja tydliga tendenser.

Den kvalitativa metoden syftar till att beskriva egenskaperna hos något, ta reda på hur någonting är beskaffat. Vanligast är att arbeten som utförs med denna metod söker studera hur människor upplever vissa situationer. Datamaterialet kan vara av olika slag: observationer, intervjuer, bilder, osv. Vi valde intervjumetoden, eftersom vi ansåg att dess möjligheter för följdfrågor bäst kompletterade vår enkätundersökning. Två pojkar, den ena 11, den andra tolv intervjuades.

Efter att vi samlat ihop vårt material analyserade vi barnens svar på frågorna. Dessutom gjorde vi en könsuppdelning i syfte att undersöka huruvida könstillhörighet påverkade svaren. Så var dock inte fallet. Därför hoppade vi över könsaspekten i såväl vår presentation, som analys.

Det mest frapperande resultat vi fann i vår undersökning var att en överväldigande majoritet av barnen uppgav att de fått veta mest om Bin Ladin och händelserna den 11 September från medierna. Grundtesen för denna analys är således att medierna spelar den kanske största rollen i bildandet av barnens världsbild.

Anita Werner hävdar dock motsatsen, och pekar på att mediaforskare ofta utgår från en enkel ”Ett givet stimuli ger en given respons”-modell i sina empiriska undersökningar. Detta resulterar enligt henne som oftast i en ren konsekvensanalys (Werner: 11). Jag är dock mycket medveten om denna problematik efter att ha genomfört flertalet sociologiska undersökningar på universitetsnivå. Jag håller också med henne om att man bör anamma ett holistiskt perspektiv i sina undersökningar, det vill säga man bör se till helhetsbilden. En sådan modell innebär att man studerar mediernas roll i förhållande till alla andra påverkande faktorer som finns i barnets omgivande miljö, som till exempel familj, skola, vänner. Helhetssynen trycker på att det äger rum ett samspel och en växelverkan mellan barn och alla dessa faktorer. Barnets relation till exempelvis föräldrar och vänner påverkar hur han eller hon förhåller sig till TV. Det sker dessutom ett samspel och en växelverkan mellan respektive faktorer, bland annat mellan skolan och föräldrarna eller mellan föräldrarna och TV-mediet (Werner: 11).

Sida med tips på sunda barnfilmer

Om barns datavanor.

Eftersom vår enkät i alla högsta grad kan sägas utgå från en S-R-modell beslöt vi oss för att närma oss det holistiska perspektivet genom ett par kompletterande djupintervjuer. För att nå bästa resultat genom dessa intervjuer är det enligt min åsikt viktigt att man känner de intervjuade barnen och deras livssituation. Dessa kriterier uppfylldes genom att jag intervjuade mina två brorsöner, 11 respektive 12 år. Det hör till saken att jag länge ansett deras miljö vara ganska liberal och tolerant mot det mesta i vårt samhälle. Men, och det här är viktigt, deras inställning mot främmande kulturer och invandrare har inte varit värst liberal. Den har som i de flesta småstadsfamiljer präglats av rädsla och oförståelse. Jag har fått uppfattningen av att detta berott dels på inflytande från kompisar, men att de till största delen naturligtvis påverkats av den omgivande familjens värderingar (som lämnar en hel del att önska, öven om den förstås inte är öppet rasistisk). Dessutom har de haft vissa problem med barn från Balkan på sin skola som lär ha påverkat deras oförståelse mot främmande kulturer. På grund av detta var jag i förhand tämligen säker på att resultaten skulle peka mot ett ökat agg/rädsla mot muslimer, och kanske människor från främmande länder i allmänhet. Den reaktionen är ju dessutom vad det verkar ganska vanlig ute i världen. Såväl i Sverige som i andra länder har det rapporterats om en ökad främlingsfientlighet, och barn är ju förstås extra mottagliga för starka opinionsströmingar i samhället.

Men ingen av dem verkade uppvisa tecken på en ökad rädsla för människor med utländsk bakgrund. Tvärtom så verkar de ha fått en mer nyanserad uppfattning om folk från främmande kulturer efter den 11 september. 11-åringen verkade i och för sig inte ens ha klart för sig att Bin Ladin är muslim, och sätte därför heller inte likhetstecken mellan terrorister och muslimer. 12-åringen ansåg på en direkt fråga att muslimer inte kan ses som terrorister (man kan ju önska att majoriteten vuxna i Sverige hade samma nyktra syn på saken), och på frågan vad en terrorist är satte han likhetstecken mellan terrorister, nazister och rasister. Han ansåg f. ö. att det som skiljer en terrorist från en vanlig krigande soldat är att terrorister är elaka, och att det är de som börjar ett krig. På frågan om varför Bin Ladin genomförde terroristattacken gav båda svar som antydde att Bin Ladin gjorde det av hämnd, eller hat mot USA. Alltså ansåg de inte att attacken var ett utslag av rent godtycklig ondska, eller religiös övertygelse. Intuitivt verkar faktiskt majoriteten av barn inblandade i vår undersökning förstå att en sån förödande attack måste ha föregåtts av någonting, att man inte gör nåt sådant våldsamt bara ”för att förstöra”, eller av ”ren ondska”. Detta leder mig osökt till några av de frågeställningar som ”Våld från alla håll” tar upp.

Cecilia von Feilitzen ställer den kritiska frågan: är mediekulturens effekter alltid något negativt? Hon hävdar att det dramatiserade och verklighetstrogna våldet i medierna eller kulturens återspeglande av makten borde ge publiken insikt om våldets/maktens orsaker och följder, den borde därför också bidra till realistiska föreställningar, demokratiska normer och värderingar samt konstruktiv handling. (Våld från alla håll: 33). Svensk media har i mitt tycke i kölvattnet av 11 september lyckats med att belysa konflikten från så många olika håll att det gett publiken en hyfsat nyanserad bild. Detta återspeglar sig i barnens svar.

Min gissning är dock att medierna i USA inte ger en riktigt lika nyanserad bild av varför det råder så stora motsättningar mellan deras land och den fattiga delen av världen. Jag har i flertalet amerikanska pratprogram hört en åsikt framföras som går ut på att USA är utsatt för terrorism eftersom den tredje världen är avundsjuk på alla deras fantastiska framgångar, och deras oändliga rikedomar. Denna teori är i mina ögon en grov förenkling av verkligheten, men det vore därför mycket intressant att genomföra en liknande enkätundersökning vi gjort på barnen i USA, men även på barnen i Mellanöstern. Vilken bild medierna kablar ut där vet vi inte mycket om.

Men för att återgå till mina brorsöners (särskilt då tolvåringens) plötsligt mycket mer toleranta syn på invandrare tror jag att detta också har mycket att göra med medias genomslagskraft. De första veckorna efter terroristdådet verkade hela världen förvänta sig ett krig mellan den muslimska delen av världen mot den västerländska, såväl på makro- som mikronivå. Men media, med TV i spetsen, lät ideligen människor med motsatt uppfattning göra sin röst hörd i etern. Såväl Bush som vår statsminister och otaliga kultur, medie- och politiska figurer tryckte på att koranen propagerar ett kärleksbudskap, och refererade hela tiden till den muslimska världen som ”våra vänner”. Detta i sin tur måste förstås också ha påverkat lärare och föräldrars syn på saken, som förstås har, även om inte alla barn anser det, en stor inverkan på barnens världsbild. Men, de intervjuade barnen bedyrade att de fått mest information från media, och att skolan knappt diskuterat händelserna överhuvudtaget, och att de dessutom inte pratat så mycket med föräldrarna om saken. Detta betyder att TV:s genomslagskraft vad det gäller människors attityder till saker och ting är till och med större än vad jag från början trodde. Medias ansvar är enorm. Och de har bevisat att när det verkligen gäller försöker de ta sitt ansvar som opinionsbildare på allvar.

Hittills har jag påvisat tydliga tendenser på att barnens världsbild påverkas i positiv riktning av de budskap som florerar i medierna. En mindre positiv sådan är dock, att det amerikanska inflytandet genom medierna verkar vara mycket svårt att värja sig mot. Som exempel kan man peka på att flera av barnen i undersökningen anser att man bör ge Bin Ladin dödsstraff om han fångas. En del skrev till och med uttryckligen att man bör göra det med en giftinjektion, eller sätta honom i elektriska stolen. Detta tyder på att de förhärskande amerikanska attityderna vunnit stort fäste bland de unga i Sverige. Jag betvivlar att föräldrarna eller skolan inpräntat denna specifika form av rättvisa i barnen. Dessa attityder har med allra största sannolikhet vunnit mark genom medierna, huvudsakligen genom video och TV då, förstås.

Hannertz påpekar att västvärlden genom sin överlägsna makt över nyhetsbyråer, nöjesindustrin, reklamfimror och andra medier kan påverka världen mer än vad de själva påverkas (Medier & kulturer: 16). Och ingen av västvärldens länder har ju en större maktposition på mediefältet än just amerikanerna. Och de enda medier från det stora landet i väster som förmedlar bilder av dödsstraff är underhållningsindustrin. Ämnet kommer visserligen upp för debatt då och då i svenska medier, men knappats på en tid då barnen tittar. Märkligt är dock att de verkar så mycket för dödsstraff, eftersom de Hollywoodproducerade filmerna är nästan uteslutande negativa i sin ton mot sitt eget samhälles strängaste straff. Förmodligen är det så att Werners teori om växelverkan mellan olika faktorer som jag nämnde förut, bland annat mellan skolan och föräldrarna eller mellan föräldrarna och Tv-mediet, spelar en stor roll i frågan. Barnen insuper genom filmer de ser bilder av giftsprutan och dödsstraffet, men kanske är de för unga för att förstå att filmen i sig förmedlar ett budskap om att dödsstraff är omodernt och barbariskt. Sedan hör de sina föräldrar prata högt om att Bin Ladin borde ”få dödsstraff när han fångas”. Sedan parar de ihop denna attityd med bilderna av giftinjektioner och dödsstraff de fått via TV:n. Det är ungefär så här, som jag förstår det, attityder kan formas och förstärkas, via växelverkan mellan medierna och andra faktorer, som till exempel föräldrar. Poängen är återigen att medierna spelar en stor roll i barnens verklighetsuppfattning och socialisationsprocess. På gott och ont.

Litteraturlista

Hannerz, Ulf(red).1997. Medier och kulturer. Helsingborg: Carlsson bokförlag

Forsman, Mikael, Von Feilitzen, Cecilia, Roe Keith (red). 1993. Våld från alla håll. Stockholm: Bokförlag Symposion
Werner, Anita. (1996). Barn i TV-åldern. Lund: Studentlitteratur
Rönnberg, Margareta (1997). TV är bra för barn. Falun: Ekerlids förlag

Meny