Sartres och existentialismens grundfilosofi

Post 19 of 19
Jean Paul Sartre

Sartre förnekade tanken på en gemensam mänsklig natur. Det finns inget utanför människan att bygga sitt liv på. Varje människa är unik och måste därför själv finna det som är värdefullt för henne. I och med dessa perspektiv knöt Sartre an till homo-mensura-satsen som formades av filosofen protagoras (400-talet f Kr). Han tog också avstånd från tanken att moralen, vad som är rätt och fel, gott och ont, vilade på gudomlig grund. Utan endast sådant som människan kan uppleva som värdefullt eller sådant som har värde för relationer mellan människor, t ex vänskap, kärlek och fred, har ett verkligt värde.Med andra ord eftersom det inte föreligger någon intelligent design bakom livet finns det inget gott, ont, rätt eller fel i objektiv mening.

Man skulle kunna tro att detta gudlösa perspektiv utesluter religion, men de humanister som förenar sin åskådning med exempelvis kristendom accepterar tanken på en gud. De menar istället att Gud har gett människan själv ansvaret för sitt liv och utrustat henne med förnuft och samvete. Denna grundtanke delar Sartre med humanisterna.

Sartre hörde dock till de ateistiska existentialisterna, som formade sina tankar efter Nietches devis ”Gud är död”. Jostein Gaarder kallar Sartres filosofi för en ”skoningslös analys av människans situation när ”Gud är död”.  Men Sartre var inte nihilist. Nihilisterna som ju på grund av bristen på Gud ratar alla normer och värden i livet, och följaktligen lever under parollen: ”Allt är tillåtet”. Om Nihilisterna då anser att en värld utan Gud, utan, mening, är en enda lång meningslös raksträcka mot en lika meningslös död. Varats olidliga pissighet, typ, så menade Sartre istället att just på grund av detta faktum måste vi ta ansvar för oss själva och varandra, och att det är vi som ska ge mening åt vår tillvaro: ”Att existera  är att skapa sin egen tillvaro”.

Oavsett om jag kan finna något mönster i tillvaron är det jag själv som måste komma fram till vad jag vill leva och dö för. Och detta oberoende av hur genomtänkta och riktiga svar jag kan överta från andra.

Utmärkande för existentialismen är synen på människan som en fri varelse som själv är ansvarig för sina ställningstaganden och val av handlingsalternativ. Människan blir vad hon själv väljer att göra sig själv till. Med äkta Ulf Lundell-logik a la´ ”en inställd spelning är också en spelning” förkunnade existentialisterna: ”Väljer hon inte har hon ändå valt” Hon överlåter nämligen i det läget valet på någon annan eller på opersonliga yttre omständigheter. Faller människan för det yttre trycket hon utsätts för av inlärda konventioner, andra människor och samhället förlorar hon sig själv och blir en så kallad ”dussinvarelse”, ett opersonligt ting.

Sartre myntade ett uttryck, ett koncept, som blev existentialisternas slagord, nämligen: ”Existensen föregår essensen”, vilket betyder att människan existerar från första början, att hon förekommer eller uppträder i världen och får sin definition först efteråt. Enligt existentialisterna kan hon omöjligen definieras eftersom hon ingenting är. Hon blir ingenting förrän först senare, hon blir vad hon själv skapat sig till.  Det finns sålunda ingen mänsklig natur eftersom det inte finns någon gud som skulle bestämma den.

Existentialismens första princip är att människan är inget annat vad hon själv gör sig till.

Att våga välja det man tror på och inte bara göra det som man tror att andra förväntar av en, det är att leva ett ”autentiskt” liv. Detta är målet i den existentialistiska människosynen

Människan är enligt Sartre ”dömd till frihet”.  Han skriver: Citat ”Om existensen verkligen föregår essensen, kan man ju aldrig förklara något genom att hänvisa till en fix och given människonatur, med andra ord: här råder ingen determinism, människan är fri, människan är lika med frihet. Om å andra sidan  Gud inte existerar, så står vi inte inför några värden eller bud som kan rättfärdiga vårt uppförande.

Vart vi än vänder oss inom värdenas ljusa domäner kan vi omöjligt finna något försvar eller någon ursäkt. Det är vad jag vill uttrycka när jag säger att människan är dömd till frihet. Dömd, eftersom hon inte har skapat sig själv, och ändå fri eftersom hon en gång utslungad i världen bär ansvar för allt vad hon gör.” Slutcitat

Summan av kardemumman är således att vi är slavar under friheten och ingen egentlig mening i livet står att finna eftersom, ”Gud är död” och vi har bara oss själva att skylla på när vi förvandlats till monster.

Hoppas ni känner er harmoniska, glada och fria nu.

Författare okänd, ämne Sociologi A.

,

Meny