Simone de Beauvoir publicerade sin bok ”Det andra könet” 1949. Den slog ner som en bomb, och möttes av såväl jubel som stormande protester. Likväl räknas den än idag som själva standardverket för kvinnans frigörelse.
Hon föddes 1908, och växte upp i en högborgerlig familj i paris. Den miljön bröt hon sig dock fri från tidigt, och blev så småningom gymnasielärare och doktor i filosofi i Sorbonne, där hon också mötte den franske filosofen Jean Paul Sartre, som kom att bidra mycket till hennes livssyn och tankar kring kvinnans frigörelse. Det är väl kanske därför på sin plats att börja denna uppsats, med en kort genomgång av Sartres existentialistiska filosofi som var en stark inspirationskälla när Beauvoir skrev ”Det andra könet”.
Sartre förnekade tanken på en gemensam mänsklig natur. Det finns inget utanför människan att bygga sitt liv på. Varje människa är unik och måste därför själv finna det som är värdefullt för henne. Han tog avstånd från tanken att moralen, vad som är rätt och fel, gott och ont, vilade på gudomlig grund. Utan endast sådant som människan kan uppleva som värdefullt eller sådant som har värde för relationer mellan människor, t ex vänskap, kärlek och fred, har ett verkligt värde. Med andra ord eftersom det inte föreligger nån intelligent design bakom livet finns det inget gott, ont, rätt eller fel i objektiv mening.
Således hörde Sartre till de ateistiska existentialisterna. Jostein Gaarder kallar Sartres filosofi för en ”skoningslös analys av människans situation när `Gud är död´ ” (Gaarder: 460). Sartre menade att just på grund av detta faktum, att inga värden existerar utanför människan, måste vi ta ansvar för oss själva och varandra, och att det är vi som ska ge mening åt vår tillvaro: Att existera är att skapa sin egen tillvaro.
Utmärkande för existentialismen är synen på människan som en fri varelse som själv är ansvarig för sina ställningstaganden och val av handlingsalternativ. Människan blir vad hon själv väljer att göra sig själv till. Oavsett om jag kan finna något mönster i tillvaron är det jag själv som måste komma fram till vad jag vill leva och dö för. Och detta oberoende av hur genomtänkta och riktiga svar jag kan överta från andra. ”Väljer hon inte har hon ändå valt” Hon överlåter nämligen i det läget valet på någon annan eller på opersonliga yttre omständigheter. Faller människan för det yttre trycket hon utsätts för av inlärda konventioner, andra människor och samhället förlorar hon sig själv och blir en så kallad ”dussinvarelse”, ett opersonligt ting.
Sartre myntade ett uttryck, ett koncept, som blev existentialisternas slagord, nämligen: ”Existensen föregår essensen”, vilket betyder att människan existerar från första början, att hon förekommer eller uppträder i världen och får sin definition först efteråt. Enligt existentialisterna kan hon omöjligen definieras eftersom hon ingenting är. Hon blir ingenting förrän först senare, hon blir vad hon själv skapat sig till. Människan är enligt Sartre ”dömd till frihet”. Han skriver:
”Om existensen verkligen föregår essensen, kan man ju aldrig förklara något genom att hänvisa till en fix och given människonatur, med andra ord: här råder ingen determinism, människan är fri, människan är lika med frihet. Om å andra sidan Gud inte existerar, så står vi inte inför några värden eller bud som kan rättfärdiga vårt uppförande. Vart vi än vänder oss inom värdenas ljusa domäner kan vi omöjligt finna något försvar eller någon ursäkt. Det är vad jag vill uttrycka när jag säger att människan är dömd till frihet. Dömd, eftersom hon inte har skapat sig själv, och ändå fri eftersom hon en gång utslungad i världen bär ansvar för allt vad hon gör” (Med cykelhjälm och magen bar: 27).
Och det är just denna grundtanke att människan är fri, att hon skapar sig själv som de Beauvoir knyter an till när hon hävdar att det inte finns någon deterministisk manlig respektive kvinnlig natur ristat i kosmisk sten.
Simone de Beauvoir hävdar att varje kvinna och man är ett vara för sig, inte i sig, och måste själva ständigt transcendera sig själva, det vill säga:
”subjektet uppnår sin frihet enbart genom att ständigt nå ut över sig själv mot nya fria mål … Varje gång denna utåtgående rörelse stagnerar, dvs. varje gång som transcendens faller tillbaka till immanens sker en degradering av existensen till ett ´i sig´, av friheten till något skenbart. Detta blir till ett moraliskt felsteg om det accepteras av subjektet, om det påtvingas subjektet, tar det formen av ett svek och förtryck” (de Beauvoir: 24-25).
Enligt de Beauvoir är det som utmärker kvinnans ställning att hon likt männen äger ett autonomt subjekt, men männen och manssamhället tvingar henne att på sig rollen som ”den andra”. Om mannen i vårt samhälle har en transcendent, överskridande natur, han ger sig utanför hemmets sfär för att söka en mening och definition av sig själv, så har kvinnan tvingats till mannens. Hon har förpassats till hemmet, till det jordbundna. Och eftersom då kvinnan har samma begär efter självförverkligande och frihet som mannen, samtidigt som hon reducerats till immanens, ett objekt, menar de Beauvoir att kvinnans rådande situation är i det närmaste ohållbar. Hur skall hon kunna hitta oberoende i en oberoende ställning? Jostein Gaarder skriver: ”I vår kultur är det kvinnan som har blivit ´det andra könet´. Det är bara mannen som framstår som subjekt. Kvinnan är bara ett objekt till mannen. Och därför har hon fråntagits ansvaret för sitt eget liv” (Gaarder: 464).
Enligt de Beauvoir är då feminismens uppgift att frigöra kvinnan från hennes objektifiering. Hon måste frigöra sig från sin beroendeställning till mannen, och ta ansvar för sitt eget liv. Det är nämligen inte bara mannen som förtrycker kvinnan, hon förtrycker sig själv i lika hög grad. Hon bär det yttersta ansvaret för sitt eget liv, och därmed också för sin egen frigörelse. Existensen föregår som sagt existensen. Med samma logik är flickan människa innan hon blir kvinna. Karaktärsdragen i en människa, den så kallade ”kvinnligheten” i en kvinna är endast speglingar av kulturen:
”Man föds inte till kvinna, man blir det. Den gestalt som människohonan kommer att anta i samhället bestäms inte av något biologiskt, psykologiskt eller ekonomiskt öde, det är kulturklimatet som gestaltar det mellanting mellan hane och kastrat som kallas kvinna. Det är bara i förhållande till andra som individen kan uppfattas som det andra” (de Beauvoir: 162).
Simone de Beauvoir betonar att det är med ögonen och händerna som unga pojkar och flickor upplever världen, inte med könsorganen. Alla barn delar samma glädjeämnen och samma intressen: de går igenom samma genitala utveckling och utforskar sina könsorgan med samma obestämda lustkänslor. Hon understryker också att fram till tolv års ålder har flickan lika god fysik som sina bröder, och uppvisar samma intellektuella förmåga. Det finns inte något hon upplever som främmande att tävla med pojkarna om: ”Om hon långt före puberteten och ibland redan i spädbarnsåldern verkar sexuellt specificerad, så beror det inte på att några mystiska instinkter bestämmer henne för passivitet, koketteri och moderlighet…” (de Beauvoir: 163). Orsaken står förstås att finna i omgivningens sätt att forma in individen i redan färdiga mallar. Pojkarna ges utrymme till transcendens, medan flickorna påtvingas ett bestämt vara som förvandlar henne till ett opersonligt ting.
Simone de Beauvoir hävdar att: ”Kvinnans medvetande om sig själv bestäms inte enbart av hennes sexualitet utan återspeglar en situation som beror på samhällets ekonomiska struktur, som i sin tur återger den grad av teknisk utveckling som mänskligheten har uppnått” (de Beauvoir: 37). Hon hävdar vidare att redan innan civilisationens gryning hamnade kvinnan i underläge eftersom hon framstod som underlägsen på grund av hennes bristande styrka. Som exempel på detta nämner hon att det är endast män som är avbildade med tunga stridsklubbor. Men, i det moderna postindustriella samhället som präglas av teknologi är inga fysiska hinder övermäktiga kvinnan. Problemet är dock att det är svårt för en kvinna att slå sig in på den av männen strukturerade arbetsmarknaden, och detta ekonomiska förtryck resulterar även i det sociala förtryck hon utsätts för. ”Jämnlikheten mellan könen kan återupprättas endast när båda könen uppnått lika juridiska rättigheter, men för denna frigörelse krävs att hela kvinnokönet träder in i det offentliga näringslivet” (de Beauvoir: 39).
De Beauvoir menar att kvinnan är förpassad till hemmet och att detta binder henne. Hennes arbete är inte av omedelbar nytta för kollektivet, det producerar ingeting konkret och det mynnar inte ut i framtiden. Hon menar att husmoderns arbete får mening och värdighet först då det ingår i tillvaron för andra (läs: maken eller sönerna), som transcenderar sig själva och går ut i samhället, där de verkar aktivt och produktivt. Husmodern blir alltså inte fri av hennes arbete i hemmet, tvärtom gör det henne beroende av man och barn. Det är genom dem som hon får sitt existensberättigande, medan hon för dem endast är en obetydlig mellanhand (i alla fall upplever hon det så).
Hemmets sfär som kvinnan blivit förpassad till, och inlåst i, gör henne passiverad och fördummad. De Beauvoir förkastar totalt tanken på att människan kan nå självförverkligande i sina intressen och hobbys: ”Den sysslolösa kvinnan försöker inte få ett bättre grepp om världen, bara avskaffa tråkigheten. En verksamhet som inte öppnar för framtiden leder tillbaka till immanensens fåfänglighet” (de Beauvoir: 365). Det är bara, enligt henne, självständigt arbete som kan leda till äkta självständighet för kvinnan. Detta är hennes grundlösning på problemet.
Om kvinnorna som kollektiv träder ut i det offentliga näringslivet, och där ges samma villkor som männen uppnår de ekonomiskt oberoende. Detta skulle frigöra kvinnans subjekt från mannen och hon skulle fritt kunna sträva mot sina egna mål i livet.
Problemet är dock att samhället fortfarande är uppbyggt på ett sådant sätt att det är lättare för en man att slå sig fram i näringslivet. Han tjänar mest, och har därför större ”rätt” att ställa villkoren, till exempel var familjen skall bosätta sig, osv. Kvinnan har ett nedärvt mindervärdeskomplex, och är inte lika benägen att ta för sig i samhället som mannen. Dessutom tjänar inte mannen någonting på kvinnans totala frigörelse: ”Få önskar ur djupet av sitt hjärta att kvinnan ska lyckas förverkliga sig själv. De som föraktar henne inser inte att de skulle vinna på det, och de som dyrkar henne ser alltför mycket till vad de har att förlora” (de Beauvoir: 450). Därför motarbetas hennes emancipation medvetet eller omedvetet av männen.
Men hur mycket möjligheter som än öppnas för kvinnan i arbetslivet är hon begränsad av det biologiska faktum att det är hon som föder barn. Det är myten om moderskapets naturlighet som ställer krav på kvinnan som hon förväntas leva upp till. Därför är det mycket svårare för en kvinna att lämna barnet hemma och ägna sin tid åt karriären: ”- påståendet att det finns en lag som i himmelen eller jordens innandömen som kräver att mor och barn uteslutande tillhör varandra. Denna ömsesidiga tillhörighet är i verkligheten inget annat än ett dubbelt och ödesdigert förtryck” (de Beauvoir: 347). För att återknyta till Sartre, finns det ingen determinism, inga universella värden. Människan är fri att skapa sina egna värderingar. Därför finns det ingen himmelsk lag som säger emot att mannen likaväl kan stanna hemma med barnet som modern.
Om Simone de Beauvoir då trycker på kvinnans kollektiva inmarsch i arbetslivet, med ekonomiskt oberoende och ett raserande av det patriarkaliska samhället som följd, som det viktigaste steget mot frigörelse så är hon ändå noga med att påpeka att arbetet aldrig kan vara detsamma som frihet under kapitalistiska förhållanden.
”Det är bara i den socialistiska världen som kvinnan genom att få tillgång till det ena försäkrar sig det andra … har samhällsstrukturen inte genomgått några djupare förändringar samtidigt med att kvinnans villkor utvecklats. Den värld som alltid tillhört männen bevarar alltjämt det utseende de har givit den” (de Beauvoir: 405).
Den största kritiken som riktats mot Simone de Beauvoir är dock densamma som riktats mot de flesta samhällsteoretiker som rört sig inom socialismens utopiska värld. Ingen har lyckats framställa några konkreta lösningar för hur människan skall uppnå detta fria samhälle. Problemet för kvinnorna, och männen, är således desamma som de var när boken skrevs 1949 som de är idag år 2013: det autonoma subjektet är fortfarande bara ett begrepp i horisonten.
[highlight color=”red”]Författare Johan Olsson. Kurs Sociologi B-kurs. Analys av ”Det andra könet” av Simone de Beauvoir.[/highlight]