Den här uppsatsens syfte är att utifrån ett samhällsteoretiskt perspektiv diskutera media, och dess inflytande på samhället och människorna. Basen för diskussionen utgörs av Bourdieus ”Om Televisionen”.

Jag kommer att titta närmare på medias maktstruktur, och hur denna struktur påverkar maktbalansen i samhället. Dessutom kommer jag diskutera media ur ett rent sociologiskt perspektiv i ett försök att analysera medias psykologiska makt på människan. Slutligen berör jag med Bourdieu som utgångspunkt den utbredda kommersialismen inom media idag. Och vad detta får för konsekvenser på bland annat kulturproduktionen i vårt samhälle.

Media och Makt

Dagens globala ekonomi karakteriseras av en ändlös ström av information, kapital och kulturell kommunikation. Det är dessa flöden av information som dikterar villkoren för såväl konsumtion som produktion. De ligger bortom politisk kontroll, således skänker dessa flöden en enorm makt åt dem som kontrollerar dem. Det är då högst oroväckande att så få aktörer kontrollerar det mesta av världens mediaflöde.

Kapitalet äger media och styr således också till stor del vilka röster som ska få höras. Den amerikanske skådespelaren Denzel Washington sade, i början av året, till det politiska magasinet ”George”: ”Politiska förgrundsfigurer som Martin Luther King skulle aldrig ha fått någon genomslagkraft idag. Säger du inte vad marknaden vill höra existerar du inte” (Citatet är ungefärligt och den svenska tidningen som publicerade Washingtons uttalande har försvunnit ur minnet).

I ljuset av detta uttalande är det intressant att följa den antikommersialistiska rörelse som visade sig för världen under G-7-ländernas möten i Seattle och Schweiz i början på det nya årtusendet. Dessa radikala grupperingar hade för bara tre årtionden sen fått spaltmeter ägnade åt sig i pressen, men nu år 2000 är de i bästa fall förpassade till notisernas värld. Intressant är också att det största, eller rättare sagt det enda stora, artikel, och försök till analys, jag läst om denna radikala gruppering var på en av de stora kvällstidningarnas kultursidor! Tv rapporterade endast med ett fåtal bilder från kaoset i Seattle. Det rent visuella, med unga män och kvinnor i svarta kåpor, som slog sönder skyltrutor och kastade sten mot polisen, var det enda som fick utrymme. Ingen genomgående analys eller ens någon direkt förklaring till ”revoltens” underliggande orsaker stod att finna.

Den 11 september 2000 rapporterade TT från de stundande olympiska spelen i Sydney att tusentals demonstranter försökt hindra deltagare och journalister från att komma in i en byggnad där ”Världsekonomiskt forum” höll sitt möte. Telegrammet beskrev det tumultartade händelseförloppet i stora drag och avslutade med:

Som konsument av media blir man förstås nyfiken på vilka dessa aktivister är, var de uppstod, var de återfinns och vad de har för mål. Det är uppenbart att något stort är i görningen när så många människor, i tre olika världsdelar, samlas för att protestera mot världsmarknaden. Men, som sagt, ingen grundligare förklaring eller analys står att finna i pressen. Och i dagens globaliserade värld är det ett måste att figurera i media om man syftar till förändring. Med största sannolikhet kommer dessa radikala grupperingar ignoreras in i glömskans värd – världen utanför media.

Upplagan på dagstidningar i Sverige minskar drastiskt för varje år. Det mesta av bortfallet hamnar hos televisionen. Detta gör att TV:s ansvar blir allt större. Men eftersom tittarsiffror blir en allt viktigare faktor för varje år vågar inte TV-bolagen göra annat än belysa det spektakulära och förvandla det banala till något spektakulärt. Jakten på tittarnas gunst och annonsintäkter förpassar de ”tråkiga” analyserna åt sidan och breder väg åt mer lättillgängliga produktioner som ”katastrof-TV” och ”dokusåpor”.

Det är också mycket oroväckande att, som Bourdieu påpekar, televisionen utsätts för ett enormt ekonomiskt tryck, eller snarare politiskt tryck, sprunget från ägarförhållandena:

”Men det duger inte att nöja sig med att säga att allt bestäms av ägarna, av annonsörerna som betalar för reklamen eller staten som fördelar subventioner. Vet man inte mer om en TV-kanal än namnet på ägaren, annonsörernas andel av budgeten och subventionernas storlek vet man inte särskilt mycket… … de riskerar samtidigt att dölja de mer anonyma och osynliga mekanismer som fortplantar alla de olika former av censur som i sin tur gör televisionen till ett så effektivt instrument för att vidmakthålla den symboliska ordningen” ( Bourdieu: 28-29).

Ägarförhållandena är förstås viktiga av flera orsaker. Bourdieu påpekar att de som har kontroll över produktionsmedlen bestämmer vad och hur något ska lyftas fram i media: ”NBC ägs av General Electric, det vill säga om någon där skulle få för sig att intervjua människor i grannskapet av ett kärnkraftverk… men det skulle ingen ens få för sig” (Bourdieu: 28). Man bör förstås heller inte glömma den kanske viktigaste aspekten av dem alla, nämligen den demokratiska. Det är särskilt i valtider pinsamt uppenbart vilken politisk tillhörighet enskilda media tillhör. Objektiviteten, och därmed demokratin, får ge vika för ägarnas politiska preferenser.

Att media, och särskilt då tv-mediet, ägs av krafter som inte är statligt kontrollerade (det vill säga av folket) utgör förstås en risk för demokratin. Att på elektronisk väg framkalla eller förstärka en presumtiv ledares karisma, samt skapa en illusion av moralisk rättfärdighet som ger samma ledare legitimitet i massans ögon är inte särskilt svårt för den som kontrollerar produktionsvillkoren inom media.

Bourdieu skriver:

”Genom sin räckvidd och oerhörda genomslagskraft får televisionen verkningar som, även om de inte är helt utan tidigare motstycke, nog får ses som enastående. Televisionen kan till exempel en och samma kväll samla fler personer kring kvällsnyheterna än alla franska morgon- och kvällstidningar tillsammans kan uppvisa av läsare. Om den informationen som levereras av ett sådant medium blir homogeniserad, för alla tillgänglig och avslipad information är det lätt att inse de politiska och kulturella följderna” (Bourdieu: 65).

Han fortsätter med att hävda att eftersom televisionens produkt konstrueras för att stämma överens med mottagarens uppfattningskategorier går hela det kollektiva arbetet ut på att homogenisera och banalisera, konformisera och avpolitisera. Dessutom ondgör han sig över att TV:s nyhetspresentatörer, debattledare och sportkommentatorer har blivit ett slags moraliska rikslikare, och gjort sig till språkrör för moralen, vad som är rätt och fel, och vad man bör tänka om ”vad de kallar ´samhällsproblemen´” (Bourdieu: 67). Detta i kombination med TV:s genomslagskraft resulterar förstås i ett enormt ansvar för de människor som har möjligheten att nå en stor publik.

Bourdieu menar att politiska faror är förenade med det traditionella sättet att göra TV eftersom bilden har förmåga att framkalla vad litteraturkritiker kallar en verklighetseffekt, det man ser tror man på. Vetenskapsmän, politiska analytiker, kulturproducenter och forskare som uttalar sig i tv, och pressen också för den delen, måste ta sitt etiska ansvar eftersom det skrivna ordet, och tv-mediet skapar i sig en auktoritet. Det är det klassiska dilemmat för den okritiske hjärnan, ordets makt är stor.

Detta fenomen att så många ”förståsigpåare” har gjort sig själva till språkrör vad som är rätt och fel på tv kan relateras till Webers tankar om vetenskapens värderelation. Enligt Weber består såväl den historiska som samhälleliga verkligheten av en mångfald av handlingar och intressen. All fakta studeras genom ”färgade” ögon, det vill säga forskarens urval och tolkning av fakta relateras omedvetet till honom eller hennes ”kulturella värden”. Därför kan aldrig kulturlivet studeras objektivt. Således bör vetenskapen aldrig enligt Weber uttala sig om värden utan endast om fakta: ”Det är alltid en oöverstiglig klyfta mellan empiriska kunskaper och värdeomdömen. Denna åtskillnad mellan ”är” och ”bör” ska hindra vetenskapsmannen från att använda sin prestige och kunskap för att hävda sina egna värderingar på andras bekostnad” (Weber: 99). Tyvärr är det nog så att nuförtiden håller inte många fackmän detta i åtanke, utan uttalar sig kategoriskt om vad de anser vara den absoluta sanningen. Detta är förstås högst beklagligt, i synnerhet då med tanke på verklighetseffekten ovan nämnt.

De största farorna med denna situation är dock kanske inte att vi matas med en ensidig, eller kanske till och med falsk, bild av våra största samhällsfrågor, utan snarare att tv kan användas som ett medel att skapa falska idéer och föreställningar om andra grupperingar av människor. Den kan förstärka en ”vi-och-dom”-känsla: ”Vardagliga händelser, triviala olyckor och incidenter, kan vara laddade med politiska, etiska eller andra implikationer som gör att de väcker starka känslor, ofta negativa sådana som rasism och främlingshat, ett hat till det främmande som uppstår ur rädsla” (Bourdieu: 35). Ett exempel på detta är ju att media (inte nödvändigtvis televisionen) har en viss förkärlek för att återge inslag från den muslimska världen med kvinnor i slöja; trots att endast en procent av världens muslimska kvinnliga population bär detta speciella klädesplagg. Detta förstärker förstås den negativa bilden av en patriarkalisk och kvinnoförnedrande arabvärld.

Vidare anser Bourdieu att TV mer och mer har förvandlats från ett instrument som återger verkligheten till ett som skapar den. Att TV:s värdering blir utslagsgivande för vår tillgång till en social och politisk existens.

Bourdieu hävdar att många intellektuella har som sitt enda mål när de framträder i media att bli kända. ”Trots sin underordnade, dominerade position inom fältet för kulturell produktion utövar de en alldeles specifik form av dominans: de har makt över de medel som krävs för att uttrycka sig offentligt, för att existera i offentligheten, kort sagt för att bli känd” (Bourdieu: 68). Det är dessa dilettanter, som åtnjuter yrkesrespekt som inte står i proportion till deras meriter, som i många fall är de enda som för sin saks talan. Detta medför förstås en ensidig, subjektiv rapportering från diverse kulturella och vetenskapliga fält.

En stor del av problemet, enligt Bourdieu, är godtycklig selektivitet. Journalisterna väljer endast att belysa det som gör sig bra i TV, och det som själva intresserar dem. Därmed ”censurerar” de andra röster som vore minst lika förtjänta av att höras. Detta om något ger dessa journalister makten att förstärka eller byta ut de rådande ideologiska impulserna i samhället.

Slutligen är det intressant att infoga Foucaults tankar om makt i denna diskussion. Han hävdar att kategorisera saker och ting, att sätta stämpel på människor, att bestämma hur vi tänker, är en form av maktutövande. Denna kategorisering är ju om något utmärkande för dagens media. ”Listmentaliteten” som ett mycket illustrativt exempel hade sin topp under det förra årtusendets sista månader. Den vackraste, smartaste, mest betydelsefulla och mest framgångsrika människan under de gångna tusen åren utsågs världen över. Denna listhysteri återfinns på tv och i pressen varje vecka. Aftonbladet har till exempel en uppmärksammad lista varje fredag på de som för tillfället är mest ”inne” respektive ”ute. Detta är, om än ett banalt, exempel på hur de som har kontrollen över media bestämmer vilka som ska höras och synas. Vilka som ska existera i den stora massans medvetande.

Foucault hävdar dessutom att det föreligger en tendens mot politisk överhöghet i västvärlden, allt och alla ska regleras:

”I den moderna välfärdsstaten – med en sanktionsbaserad kontroll av sociala hot och en modellering av önskvärda individuella levnadsbanor som sprids via massmedia – strålar historiskt olikartade former för subjekttillblivelse samman. Det är en styrning som är angelägen om att både totalisera och individualisera. Det är kan man säga, en styrningsformel som får oss att förväxla normalitetens klädnad med individuell frihet” (Foucault: 359).

Det är tv om något, med alla sina reklamavbrott och produktplaceringar, som får stå som symbol för (det skenbara?) överflödssamhället. Vi är inte i någon mån friare trots att vi har över tusen olika modehus att välja kläder mellan, men tanken är att detta ska få oss att känna oss friare. Ty vem vill upptäcka den sanna fasan i att ha köpt samma svindyra tröja som grannen, och genast bli reducerad till en osjälvständig dussinvarelse…?

TV – en social kraft

Kanske är det dock så att Bourdieus kritik av televisionen är lite väl onyanserad. Man får känslan av att han målar upp en bild där tv i sig är ett oberoende monster som lever ett eget liv, fristående från människorna. Ett populärt uttryck bland mediakritiker var länge att ”media är budskapet”, det vill säga att det inte har någon större betydelse vilken djup produktionen uppvisar, utan snarare, krasst uttryckt, att TV-n står för rörliga färgbilder som underhåller den lättroade massan. Men, jag anser att detta är att avfärda fenomenet tv på ett alldeles för lättvindigt sätt. Dokusåporna är kanske det tydligaste exemplet på att TV-n i sig inte lockar tittarna utan att mediet kan vara ett socialt medium som tillhandahåller oss sociala impulser.

Vi tittar på dessa program för att kunna identifiera oss med, och studera andra människor (om än i ett konstlat habitus).

Dessutom fungerar dessa program som ett socialt substitut för ensamma människor. Vad jag vill ha sagt med detta är att man nog inte i alla sammanhang bör se tv som ett fristående subjektivt fenomen, utan endast som ett forum, en kanal för mänsklig interaktion (även om den i de flesta fall är ensidig). Människan är större än mediet, människan är budskapet.

Durkheim påvisar hur sociala strukturer och institutioner inte enbart kan förklaras utifrån specifika egenskaper eller psykiska tillstånd hos enskilda individer. Han pekar istället på hur överindividuella krafter formar ett kollektiv. Durkheim menar att den sociala verklighetens objektivitet existerar frikopplad från och utanför individerna:

”…den totala samverkan mellan individerna resulterar med tiden i en objektiv ordning, som går bortom det som existerar på individnivå och som följer sina egna överindividuella principer … Den sociala, överindividuella ordningen är den primära, medan individernas handlingar och föreställningar är en härledning eller verkan av den … sociala fakta utövar ett tvång mot individerna” (Durkheim: 78-79).

Han menade att även på områden där vi upplever frihet, där vi känner att våra val är utslag av vår fria vilja är detta ändå en följd av någon form av socialt tvång. Och att människors idéer, begrepp och föreställningar, hela deras verklighetsuppfattning, är resultatet av en social eller kulturell påverkan. En av de starka överindividuella faktorerna, enligt Durkheim, är språket: ”När individerna växer upp inom en språkgemenskap, tillägnar de sig också kollektivt givna sätt att tänka och kategorisera …det råder ett samband mellan den sociala strukturen och det sätt på vilket verkligheten struktureras genom språket” (Durkheim: 81). Hade Durkheim verkat i vår tid vad skulle han då inte ha sagt om nutidens massmedia i allmänhet och televisionen i synnerhet? Inget enskilt kulturellt fenomen har haft en sån genomgripande genomslagskraft som televisionen.

Det är lätt att tänka sig att han skulle ha sett televisionen som en starkt socialiserande kraft. En överindividuell struktur som hjälper till att reproducera de sociala strukturerna i vårt samhälle. De kollektivt påverkade tankemönstren, som gör det möjligt för individerna att få en ordnad verklighetsuppfattning, borde ju rimligtvis förstärkas av televisionens kraft. Dessutom har ju detta mediums intrång gjort det möjligt för en globaliserad ”Vi-känsla”. Det är lätt att tänka sig att till exempel ”amerikanisering” av flera västländer möjliggjordes till största delen av den rörliga bildens uppfinnande.

70-talisterna var de första som fick tv med bröstmjölken. Deras referensramar skapades inom ett elektroniskt landskap. John Bickford Jrs tankar om socialisationsprocessen påminner till stor del om Durkheims: .” :

“Every individual is to a large degree a product of the environmental influences that shaped his development; the experiences of the child in every sphere direct the manifestation of adult belief and value systems, morality, personality, and behavioural patterns.”

Bickford Jr utvecklar sedan detta tankemönster med att fastställa att den sociala och kulturella miljön är bland de starkaste påverkande faktorerna; att alla generationer är definierade av något övergripande, som utan urskiljning penetrerar hela det sociala spektrumet, som till exempel ett krig eller ekonomisk depression. 70-talisterna)1 har dock varken upplevt något större krig, eller depression. De är i stor grad helt definierade av media. De talar samma språk, samma jargong, och har utvecklat likartade referensramar via i stort sett samma tv-program.

Under en lång tid har västvärlden konsumerat samma bilder och budskap via media. De kulturella ikonerna är i huvudsak de samma överallt. Och eftersom den kulturella sfären, enligt Durkheim och de flesta sociologer, är en faktor som i allra högsta grad definierar vårt sociala väsen har detta om något banat väg för den globaliseringsprocess vi nu ser skölja över världen. Jag återkommer till detta senare.

En annan aspekt av denna extrema exponering av mediala impulser manifesterar sig i, vad man i USA kallar, ”media-awareness”. Det vill säga den elektroniska kulturens barn är väl medvetna om medias olika manipulativa trick för att förföra konsumenten. De låter sig inte luras av medias uppmålade värld av vackra människor och överflöd. Denna medvetenhet om medias eufemistiska bild av produktionsförhållandena i kombination med deras uppfattning av världen som den verkligen är resulterar i ironi, cynism och en allmänt uppgiven syn på framtiden.

De elektroniska budskapen de bombarderats med är motsägelsefulla, och leder till alienation. Mediakonsumenten känner sig alienerad från medias skönmålade värld och den faktiska verkligheten. Habermas berör detta fenomen i sin tes om systemets kolonisering av livsvärlden. Han hävdar att den hårda konkurrensen mellan företagen tvingar dem till intensiv marknadsföring och reklam som syftar till att påverka konsumentens behov och identitetsuppfattning. De skapar behov som konsumenten tillgodoser genom att köpa deras varor och tjänster: ”Resultatet blir kriser i livsvärlden, som kommer till uttryck i upplevelser av meningslöshet… och osäkerhet om den personliga identiteten och var man hör hemma. Detta är livsvärldselement som endast kan skapas kommunikativt” (Habermas: 398).

Dessutom har människan aldrig blivit utsatt för ett sådant veritabelt bombardemang av budskap och information. Valfriheten ter sig enorm, möjligheterna oändliga. Den kanadensiske författaren Douglas Coupland anser att detta postmoderna fyrverkeri av möjligheter tenderar att leda till: “Option Paralysis: The tendency, when given unlimited choices, to make none” (Generation X: 149).

Kommersialismen – kulturens fiende nummer ett?

Mycket av kritiken man nuförtiden hör om media handlar allt mer om dess ökade kommersialisering. Bourdieu använder sig av termen audimat, som är den franska publikmätningsmetod som i huvudsak TV-kanalerna använder sig av.

”Detta mått har blivit den yttersta värdemätaren för journalister även i de mest självständiga organ … Annars sitter en audimat i bakhuvudet på alla journalister, och en ”audimat- mentalitet” har trängt in på redaktioner och förlag: överallt tänker man i termer av försäljningsmässig framgång” (Bourdieu: 43).

Han menar att audimat definierar kommersialismens logik och därmed bestämmer kulturproduktionen i sin helhet, och, detta är viktigt, dessutom pekar Bourdieu på att mänsklighetens kulturella skapelser har producerats tvärs emot marknadens logik. Det är i ljuset av detta historiska faktum högst oroväckande att denna ”audimat- mentalitet” tränger allt djupare in i den vetenskapliga sfären. Som exempel kan man ju ta den filosof (den enda som frekvent uppträtt i TV de senaste åren) som brukade häva ur sig en massa obegripliga och dubiösa teorier i Robert Aschbergs produktioner i mitten av 90-talet. De namnkunniga filosoferna i Sverige är dock som brukligt ganska ljusskygga varelser.

Men, när då någon tvivelaktig karaktär framträder i TV och kallar sig filosof; och när denne människa framställs av TV-folket som en nidbild av en sådan, och gör allt för att själv förstärka denna karikatyr av en filosof, tappar ämnet respekt bland tittarna, folket.

Detta var för övrigt kutym ett tag i Aschbergs program, att låta de allra mest spektakulära och tvivelaktiga, akademiska typerna framföra sina åsikter på bästa sändningstid. Nu, ett halvt decennium senare, när även de ljusskygga akademikerna börjat framträda i TV har det blivit allt svårare att särskilja klåparen från ”den äkta varan”. Akademisk legimitet tilldelas såväl kreti som pleti. För den kritiske tittaren är detta en ren plåga, för den okritiske rentav farligt.

”Audimat- mentaliteten” har trängt in i avantgardeförlagen och lärdomsinstitutioner och detta riskerar att leda till, enligt Bourdieu, en rubbning av produktionsvillkoren för verk som kan tyckas vara avsedda endast för de få invigda (eftersom de inte tilltalar den breda publiken) men som på sikt skulle kunna skapa en egen åhörarskara.

Men det finns även en mycket allvarligare kritik mot kommersialismens utbredning i Tv-mediet. Aktörerna går över lik i sin jakt på högre tittarsiffror och större annonsintäkter. Robinson startade en hel trend av vad man i vissa kretsar kallar ”fascist-TV” , de så kallade dokussåporna. I första omgången av Robinson tog den först utröstade deltagaren sitt liv (de flesta är överens om att deltagandet i programmet var en bidragande orsak till detta), i TV3:s ”Baren” förra veckan slogs deltagarna med järnrör och knytnävar2, och i femmans nystartade ”Big Brother” har redan två av deltagarna hoppat av eftersom pressen blev för stor. Den senaste att hoppa av blev till och med rådd till det av sin psykolog.

Ett annat relativt nytt fenomen är de pratprogram som uppstod i USA för något decennium sedan, nämligen alla dessa ”shower” som tar upp ämnen som ”Jag har ett incestuöst förhållande med min mor”, ”Jag har haft sex med hela vintergatan” och ”Mitt namn är perversion, hör mig mjaua”. Ingenting är längre heligt. Det mänskliga och allra mest privata exploateras inför världens ögon. De sociala och privata sfärerna som tidigare betraktats som tabu i TV har nu, inför de allestädes närvarande och manipulerande kamerorna, förvandlats till sociala experiment kryddat med lättillgängliga lekinslag. Bourdieu hävdar att dessa produktioner är utslag av rent fjäsk för publiken i och med att de tilltalar voyeuren och exhibionisten inom oss.

De båda sistnämnda begreppen är dock inget annat än två fenomen som varit naturliga så länge det funnits människor. Att se och bli sedd är grundläggande för vår mänsklighet och att detta nu exploateras av televisionen är inte på något vis överraskande. Inte heller går det (det kanske inte ens är önskvärt att) hejda detta förlopp. Därmed inte sagt att producenterna inte har något som helst ansvar för de människor som väljer att delta i dessa produktioner. Det måste någonstans dras gränser för dessa program hur lukrativa de än må vara. Och det är väl kanske däri den största problematiken ligger. Vem ska våga dra gränser när man riskerar att förlora marknadsandelar på kuppen?

TV inte bara av ondo?

Kritiken mot media i allmänhet och televisionen i synnerhet är från den intellektuella sfärens sida ganska hätsk. Genom att titta på tv blir massan blir duperad, förslöad, fördummad och utvecklar identitetsstörningar heter det. Dessutom använder diverse politiska organ och olika intressegrupperingar tv som ett instrument som ett led i att få sin vilja igenom – som ett maktinstrument.

Det finns dock alltid två sidor av samma mynt. För man bör heller inte glömma att vi genom samma medium lättare kan identifiera oss med främmande kulturer, lära oss utländska språk och så vidare. TV-n har verkligen sedan dess genombrott varit en faktor i den ökade globaliseringen och toleransen folkslag emellan. Den har i allra högsta grad bidragit till vad Weber kallar ”avförtrollning”, det vill säga den avmystifiering som skett i världen genom historien. Televisionen har makten att genom främmande kulturers televiserade draman, eller genom djuplodande dokumentärer krympa det sociala rummet.

Detta medium är som denna uppsats visat ett mycket kraftfullt instrument som i rätta händer kan hjälpa, men i fel händer stjälpa. Precis som det muntligt uttalade, eller det skrivna ordet. Precis som det alltid varit och kommer att förbli. Oavsett vilka kommunikationsmedel som uppfinns kommer det alltid vara människan bakom ”maskinen” som kommunicerar med mottagaren. Mediet i sig är aldrig ett budskap.

Litteraturlista:

Bickford, Jr., John H. A Generation Lost in Space. Online: Http://www.geocities.com/collegepark/1150/genx.html. 10 Oct. 1999.

Bourdieu, Pierre (1998): OM TELEVISIONEN. Stockholm: Brutus Östlings Bokförlag Symposion.

Coupland, Douglas (1992). Generation X: Tales For an Accelerated Culture. London: Abacus

Manuells gigantiska verk ”nätverks samhällets framväxt” är alltför omfattande för att det skall kunna redovisas under loppet av tio minuter. Vi har istället valt att välja ur några intressanta aspekter som han tar upp sitt arbete.

Castells menar att när de gamla grekerna uppfann alfabetet omkring 700 f.k.r innebar detta en historisk vändpunkt som lade grunden för den västerländska filosofi och vetenskap som den ser ut idag.  En teknisk omvandling av liknande historiska dimensioner sker nu 2700 år efter alfabetets födelse. Under 1900-talets andra hälft började ett nytt elektroniskt kommunikationssystem uppstå genom en fusion av globaliserade, specialdesignade massmedier och datorförmedlad kommunikation.

Det är just denna integration av olika medier Castells åsyftar. För första gången i historien sammanförs den mänskliga kommunikationens skriftliga, muntliga och audiovisuella former till ett enda system.

Multimedia som det nya systemet kallas kommer enligt Castells förändra vår kultur för all framtid, från hem till arbete och skolor, från underhållning till resor. Vilket det förstås redan gjort, men Castells noterar, 1995, när han skrev sin bok, att i det inledande skedet verkar alla aktörer på mediemarknaden satsa allt sitt krut på underhållningspotentialen i detta nya system. Och detta kan väl sägas gälla även nu sju år senare. Vi har fortfarande t ex inte sett uppkomsten av virtuell demokrati, och distanstundervisningar inom exempelvis skolan är fortfarande bara i sitt inledningsskede. Det är fortfarande underhållningen som står i centrum av det nya medielandskapet, och den nya tekniken.

Men, Castells påpekar att, en dramatisk expansion av sändningskapaciteten i kombination med interaktiva val missar sin potential när det inte finns någon verklig valfrihet i innehållet. Budskapet släpar efter mediet.

Och som Castells tillägger: Att vara direktkopplad till femtio olika men likadana sex- eller våldsfilmer motiverar inte den dramatiska ökningen av överföringskapacitet.

Det är just därför vi de senaste åren kunnat se hur globala multimediakonsortiums har köpt upp filmbolag, produktionsbolag, dokumentärarkiv etc. Castells teori att det är förmågan att differentiera en produkt som ger den största konkurrenspotentialen. ”I det nya systemet, med dess potentiellt mångskiftande innehåll är budskapet budskapet.”

Vidare spår Castells om att multimedialandskapet kommer att medföra ett socialt/kulturellt mönster som karaktäriseras av följande egenskaper:

För det första en omfattande social och kulturell differentiering som leder till en uppdelning av tittarna/användarna/läsarna/lyssnarna. Inte bara på det viset att budskapen separeras på olika marknader enligt sändarnas strategier, utan de kommer också differentieras alltmer av medieanvändarnas egenintressen. I det nya systemet gäller devisen ”prime time is my time”. Mediekonsumtionen blir med andra ord individualiserad. Bildandet av virtuella gemenskaper är ett tecken på denna differentiering.

För det andra kommer multimediavärlden att bestå av i grunden två skilda grupper: De interagerande och de interagerade, det vill säga de som har förmåga att välja sina mångfasetterade kommunikationskretsar och de som förses med ett begränsat antal förpacketerade alternativ. Vem som är vad kommer i hög grad att bestämmas av klass, kön, ras och land.

För det tredje innebär kommunikationen av alla slags budskap i ett och samma system som är interaktivt och selektivt att budskapen integreras till ett gemensamt kognitivt mönster. Olika kommunikationsformer lånar koder av varandra: till exempel ser interaktiva utbildningsprogram ut som TV-spel, nyhetssändningar byggs upp som audiovisuella shower, rättegångar sänds som såpoperor, och så vidare. Ur användarens perspektiv, som i ett interaktivt system är både sändare och mottagare, reducerar valet mellan olika budskap i samma kommunikationsform, med enkel övergång från det ena till det andra, det mentala avståndet mellan det kognitiva och sensoriska engagemangets olika källor. Plötsligt är mediet inte budskapet, utan budskapet är budskapet. Dessutom blir i det här sammanhanget texterna mycket mer öppna för olika godtyckliga tolkningar.

Och slutligen, multimediernas viktigaste inverkan på det sociala/kulturella mönstret enligt Castells är att de i sin domän drar in flertalet kulturella uttryck, i all deras mångfald. Deras inträde betyder slutet för distinktioner mellan audiovisuella och tryckta medier, populärkultur och elitkultur, underhållning och information, utbildning och opinionsbildning. I detta digitala universum, som han kallar det, suddas alla kulturella uttryck ut. Från de bästa till de värsta, från de mest elitära till de mest populära. Därmed bygger de upp en ny symbolmiljö. De gör virtualiteten till vår verklighet.

Castells syn på det nya uppkopplade systemet är att det har förmågan att innesluta och omfatta alla slags kulturella uttryck. Och på grund av dess existens fungerar alla slags budskap i vårt framtida samhälle binärt, det vill säga av eller på. Det är endast närvaro i detta integrerade system som gör det möjligt att kommunicera och socialisera budskapet. Övriga budskap som inte går on-line så att säga reduceras till den individuella föreställningsvärlden eller till alltmer marginaliserade subkulturer som bygger på personlig direktkontakt. Ur samhällets perspektiv är det alltså elektroniskt baserad kommunikation som är kommunikation.

Många hävdar som bekant att detta öppnar för en homogenisering av våra kulturella uttryck, alltså att ett fåtal centrala sändare helt dominerar koderna. Castells menar istället att det är just på grund av det nya kommunikationssystemets diversifiering, mångfald och smidighet som det lyckas omfatta och integrera alla uttrycksformer liksom hela spektrat av intressen, värderingar och föreställningar, inklusive uttryck för sociala konflikter.

Men priset för infattning i det här systemet blir att anpassa sig till dess logik, till dess språk, till dess inköpsportar, till dess kodning och avkodning, enligt Castells. Därför är det viktigt för olika slags sociala effekter att det utvecklas mångnodala, horisontella kommunikationsnät av typ Internet, istället för ett centralt utsänt multimediasystem, som i till exempel konfigurationen beställvideo, pay-per-view.

Uppsättandet av spärrar till detta kommunikationssystem och införandet av lösenord för cirkulation och spridning av budskap till hela systemet blir för det nya samhället helt avgörande strider. Vem som är interagerande och vem som är interagerad i det nya systemet ger en allmän struktur åt det informationella samhällets maktsystem och frigörelseprocesser.

[text_box class=”red”] Författare Per Larsson, ämne Sociologi. [/text_box]